LEDAREN
Universitet är bäst, till och med bättre än Ikea. Så tycker faktiskt det svenska
folket. Medborgarna litar mer på universitetet än på Ingvar Kamprad, fåtöljen
Öland och självaste bokhyllan Billy. Det hela handlar om vilka företag och
institutioner som svenskarna har mest förtroende för. Jag tycker att resultatet
är obegripligt – alltså inte att Ikea kom tvåa på listan. Men det räcker att
kasta ett getöga på detta nummer av Lundagård för att fatta varför den enorma
respekten för akademin är överdriven och delvis oförtjänt.
En doktorand på LTH har till exempel väntat i två år på att få lägga fram
sin avhandling. Handledaren har hela tiden stött både honom och det
vetenskapliga arbetet. Gång på gång har dock avdelningsföreståndaren på lösa
grunder stoppat disputationen. Det mesta tyder på att den utsatta doktoranden
har blivit en bricka i ett spel på institutionen. Inte nog med det. Han har
också fått betala för sin handledning, vilket Högskoleverket fördömer. Över 200
000 kronor har institutionen krävt hans arbetsgivare och sponsorer på. "Jag har
upplevt ett helvete i Lund", berättar han för Lundagård.
Att i flera år låta interna intriger gå ut över en doktorand på ett sådant här
självupptaget och hänsynslöst sätt skapar knappast förtroende. Bara indignation.
Man biter sig också i kinderna av irritation över hur tyska institutionen
och utvärderingsenheten på universitetet hanterar resultaten från senaste
Studentbarometern. Institutionen får bottenresultat av studenterna. Det påpekar
rapportskrivaren i mycket försiktiga underlag i en så gott som färdig version av
rapporten som Lundagård fick läsa. Efter ett ”långt samtal” mellan institutionen
och utvärderingsenheten ströks dessa formuleringar. Inte undra på att
utvärderingsenheten i vissa kårkretsar går under namnet propagandaministeriet!
De få som överhuvudtaget kommer att läsa rapporten måste nu detaljstudera
tabeller för att upptäcka bristerna på tyska institutionen. Det skulle vara så
enkelt att tydligt konstatera att det finns problem och sedan ta tag i dem.
Istället smusslas det med fakta och trippas runt ömma tår. Barnslig prestige är
vardagsmat på universitetets alla nivåer.
Att Lunds universitet har en styrelseordförande, som överhuvudtaget inte
verkar förstå värdet av demokratiska processer, bör också läggas till listan
över sådant som tär på förtroendekapitalet. ”Det var väl ändå en bra rektor man
ville ha!”, säger han som kommentar till att Lunds studentkårer är ytterst
kritiska mot att valet av ny rektor präglades av hemlighetsmakeri och nonchalans
mot valförsamlingen. Det är uppenbart att styrningen av universitet är på väg
mot en ordning där effektivitet och slutenhet knaprar in på demokrati och
öppenhet.
Och då har jag inte ens nämnt den granskning av diskriminering, som Lundagård
också tar upp i det här numret. Den berättar bland annat om musiksstudenten som
fick höra att hans fingerställning var bögig och om en muslimsk student som blev
verbalt angripen för att hon bar huvudduk. Verkligen ett trevligt och upplyst
ställe, universitetet.
Undersökningar om förtroende i all ära. Men jag minns en annan studie som
presenterades för några år sedan. Den visade att Lunds universitets rykte blev
bättre ju längre bort från Lund man undersökte. Det låter faktiskt logiskt. På
Lundagård, som har sin redaktion i självaste AF-borgen med pampig utsikt över
universitetshuset, är förtroendet för universitetet inte sällan nere och geggar
på botten. Vi träffar så ofta studenter som har råkat illa ut eller är
missnöjda.
Och det ska vi fortsätta att göra. Därför ska Lundagård från och med nu
ha en öppen redaktion varje tisdag mellan tre och fem. Vi vill träffa dig och ta
del dina erfarenheter av universitetet och livet kring det – om det som är bra,
men framförallt om det som är dåligt.
Lundagårds redaktion får genom detta antagligen varken större tilltro till
rättssäkerheten på universitetet eller benägenheten att ta krafttag mot negativa
strukturer. Det spelar mindre roll. Viktigast för oss är att vi har ditt
förtroende.
