Den samtida studentkulturen är död. Men historien finns kvar. Möt två förebilder.
År 1898 satte August Strindberg fingret på lundastudenten i Legender.
”Ungdomen väntar på något nytt utan att ännu ha klart för sig vad den åtrår.
Nytt till vad pris som helst, undantagandes avbön och reträtt. Framåt mot det
okända, sak samma vilket bara det icke är något gammalt.”
Det tog 105 år för lundastudenten att stanna till. Idag vill inte lundastudenten
framåt, mycket hellre bakåt.
– Många som är i Lund en kort tid vill snabbt komma in i odlandet av gamla
traditioner. Man vill skapa sig ett identitetsfundament, förklarar Fredrik
Tersmeden, historiker och studentlivsengagerad arkivarie på bland annat
Akademiska föreningen. Idag bär han gräddvit hatt och vaxad mustasch.
Slitz i akademisk högkulur
Fredrik Tersmeden är en av det bakåtsträvande Lunds inflytelserika
ideologer. Han skrev modekrönikor – som var förklädda livsstilkrönikor – i den
här tidningen 1996-97. De var studentikosa och konservativa och ville återinföra elegans i modet. Fredrik fick stort gensvar från läsare. Det hände flera gånger att manliga studenter ringde när de var på väg ut för att få matchningsråd. I sista krönikan avslöjade han sina källor – bland annat Mats Gellerfelts reaktionära Handbok för ungkarlar.
Den är som en årgång av Slitzs stilavdelningar filtrerade genom akademisk
högkultur. Gellerfelt, till vardags litteraturkritiker i Svenska Dagbladet och
författare till boken Vem är Alf Svensson?, menar att det var ett mänsklighetens
framsteg när staden Venedig införde klädkodex för slabbiga turister. Kanske
borde man göra något liknande i Lund.
– Nja, jag tror mer på folkuppfostran än på regler, säger Fredrik Tersmeden.
Slapphet irriterar
Idag håller Fredrik vett- och etikettföreläsningar för studentkårer, scouter
och konfirmandgrupper. Han missionerar på temat ”vardagslyx” (han får själv
utlopp för sitt vardagslyxbehov genom medlemskap i flera universitetsordnar).
Tesen är att livet blir bättre om man anstränger sig estetiskt.
– Att unna sig att duka fram det fina porslinet istället för att äta ur
pizzakartongen, även om man är ensam hemma. Livet blir lite roligare, lite
trevligare.
Fredrik Tersmeden irriterar sig på slapphet och omedvetenhet. Han låter kränkt när han förklarar hur han känner då han möter säckiga träningsoveraller i Burlövs centrum.
– Jag blir deprimerad på något sätt, jag känner: ”snälla, det krävs så lite för
att sätta guldkant på sin tillvaro istället för att bara genomlida livet”.
Uppskattar pynt och kristall
Per Kristavs anakronism är allvarligare, men också teoretiskt förankrad, och
kanske därför mer förståelig. Per, 33, har ett förflutet i bland annat
reklambranschen. Idag är han anställd på Ingvar Kamprads Designcentrum. Han är smal, bär små runda glasögon och bruna kantiga skor. Pratar mycket, lite hest.
Per Kristav betackar sig modernismen, för att använda ett av hans egna uttryck.
Hans hem och utseende är en reaktion mot det icke-hembonade i designvärlden. Han är så trött på skandinavisk minimalism att han har sytt dyra italienska sammetsgardiner och hängt upp dem i sovrummet intill en enorm fransk spjälsäng i stål och mässing. Det mesta i hans hem har sina rötter i ett dovt 1880-tal. På innerfliken till Emma Olsson och Zandra Ahls kritiska bok Svensk smak har Per listat smakriktningar han uppskattar, men upplever som förbjudna inom dagens design. Pynt, Hemslöjd, Kristall, Pompa och Ståt.
Per bjuder på folköl och spelar brittisk industrimusik. På intervjubandet är
allt man hör ett läskigt domedagssurr. Men Pers gråblåa raskatt Astor, en
Russian-Blue, jamar förtjust. Kanske är Astor glad att få en paus från Ernst
Rolf, den glada 20-tals revy Per gärna spelar när han röker pipa i
favoritfåtöljen.
Retro är inte som gammeldags
– Jag och min lundavän Petter, som är redaktör för den litterära tidskriften
Babel, myntade begreppet att vara ett ”alternativ till det alternativa”. Att
våga vara lite inkorrekt. Och inte svälja allt bara för att tiden säger att det
skall vara så.
– Men det värsta jag vet är när folk som inte känner mig säger: ”ja, du skulle
levt på 20 och 30-talet.”
Per menar att man kan älska prylar från svunna tider utan att vilja förflyttas
dit politiskt. Det är skillnaden mellan att vara retro och gammeldags, förklarar
han medan jag fingrar på en fez i soffan. Per ska fixa en liknande islamisk hatt
till katten Astor. Den uppstoppade ekorren Henry i sovrummet har redan fått en.
Samtidigt som Per avpolitiserar sina prylar, hävdar han att man kommunicerar
genom ting.
Men vad exakt vill du kommunicera, frågar jag honom flera gånger utan att få
något egentligt svar (förutom att han är fascinerad av fenomenet prins Charles
och tycker att manliga kungligheter i allmänhet behandlas illa i medierna). Om
man avskaffar sakers symbolvärde – hur kommunicerar man då med en tavla eller en mustasch?
Jag frågar Fredrik Tersmeden, som älskar och vill återinföra elegans i modet om man i processen också återupprättar, eller konserverar, klassiska könsroller.
– Nej, idag finns jättesnygga dambyxor, svarar han då.
Anakronism utan alternativ
Vem vid sidan av eldsjälar som Fredrik Tersmeden, Per Kristav och Lunds
stadsarkitekter – som genom att skydda varje kullersten likt den vore deras eget
barnbarn gör stan till en så utmärkt lekplats för anakronism – bär ansvar för
den rådande stilanakronismen? Förmodligen den på ytan helt oskyldiga
studentverksamheten på nationerna. I sin trivselfascism och brist på fantasi
misslyckas den med att skapa grogrund för identitetssökande studenter. Om man kommer till Lund lockad av den rastlöshet August Strindberg beskriver i Legender får man antingen:
1) Flytta vidare.
2) Anamma uråldrig studentkuriosa i tron att man samtidigt kan återuppväcka
något av den utvaldhet och framåtanda dessa grejer en gång symboliserade.
Studentanakronismen är farlig eftersom den saknar alternativ. Föder inte
studentnationerna stilförebilder – återstår bara en lapp med telefonnumret till
Fredrik Tersmeden.
En kamp mot förgängligheten
Eller så är anakronismen bara så ytlig som Per Kristav och Fredrik Tersmeden
vill få mig att tro. En längtan efter Pompa och Ståt, ceremonier med stora
gester, annorlunda sätt att umgås. En saknad efter materiell kvalitet – och en
kamp mot vår tids förgänglighet.
Robert Goethe är neo-swingkulturens frontfigur.
– Ytterligare en anakronismriktning: pigg dans till amerikansk 1920-talsjazz -med starka rötter i Lund.
– Människor orkar inte eller vill inte ställa upp på en samtidskultur där en
trendriktning består i max ett halvår, och sen mest blir pinsam, säger Robert
Goethe bakom skivspelarna under en neo-swingkväll på Mejeriet.
Retro är också trendigt och bigbusiness såklart, men går man in för 1880-tal
(Per Kristav) eller Sven-Bertil Taube-kavajer (Fredrik Tersmeden), är risken
betydligt mindre att man stöter på sig själv i ett av JC:s skyltfönster.
Vilket är exhibitionistens återkommande mardröm.
