I Den ocensurerade verkligheten brottas forskare med frågan om hur akademiker
uppväxta i radhusområden ska kunna fånga de hemlösas, de prostituerades och de
psykiskt sjukas vardag.
Anna Meeuwisse & Hans Swärd (red): Den ocensurerade verkligheten.
Carlsson Bokförlag
Finns det en verklighet därute, oberoende av åskådaren? Naturligtvis inte,
svarar författarna i kör. Allt beror på vilket perspektiv betraktaren anlägger.
Det var Kant som revolutionerade filosofin genom att påstå att verkligheten är
subjektiv. Men själv lämnade han heller aldrig Königsberg. Det känns tryggt att
veta. Varför anstränga sig att försöka närma sig en verklighet som bara är ett
resultat av subjektiva tolkningar av våra personliga sinnesintryck?
Denna sanning är förnuftig, men ofarlig och inte särkilt provokativ. Så
slipper författarna konfronteras med de stora frågorna.
Boken belyser ett säreget drag hos svenska samhällsvetare: de egna åsikterna
maskeras helst med en källhänvisning till någon amerikansk sociolog som råkar
tycka likadant. Därmed inte sagt att boken är ointressant.
De historiska tillbakablickarna sätter dagens samhällsvetenskap i ett sammanhang
som lätt glöms bort. När samhällets marginaler började studeras var den urbana
medelklassens reformiver den drivande kraften. Skönlitteratur, journalistik och
samhällsvetenskap smälte samman till ett historieberättande som skildrade livet
på samhällets botten och uppmanade till handling. I den samhällsvetenskap som
sedan utkristalliserades är det ont om plats för historier. Det är kategorier
och inte biografier som studeras.
Ann-Sofia Ohlander tar avstamp i sina egna erfarenheter som intagen på en
psykiatrisk klinik. I ett kapitel med titeln ”Varför inte fråga dem själva”
beskriver hon hur läkarens diagnos ofta omyndigförklarar patienterna i den
sociala forskarens ögon. Vårdaren och inte patienten (alltså studieobjektet
själv) har makten över beskrivningen.
Att vara fattig, hemlös eller tvångsintagen på psykiatrisk klinik är visserligen
tillstånd som kan inordnas i kategorier, men är framförallt en personlig
upplevelse. I kapitlet ”Att ta gestalt i den andre” skildrar Sven-Axel Månsson
hur forskare försökt tränga in i den mentala upplevelsen av att befinna sig på
botten.
Han berättar om den vite författaren John Howard Griffin som 1959 reste omkring
i den amerikanska södern. Med hjälp av pigmentförändrande mediciner och en
sollampa kunde han möta rasismen som en svart man. Experimentets radikalism
säger någonting om svårigheten att ta gestalt i den andre. Få svenska sociologer
skulle vara beredda att injecera heroin eller bjuda ut sina kroppar på
Malmskillnadsgatan för att få uppleva den hudlösa misären.
Den gren av samhällsvetenskapen som studerar samhällets skuggsida kämpar
fortfarande med samma frågor som gav upphov till dess födelse. Hur ska vi i
mitten kunna skildra livet på botten, utan att göra det från toppen?
Den ocensurerade verkligheten är ett ganska förvirrat och torrt försök att
fundera kring frågan. Lägg hellre pengarna på en pocketupplaga av Oliver Twist
eller på Barbara Ehrenreichs Barskrapad – om konsten att haka sig fram.
