LEDAREN
Säg ordet tandläkare och de flesta studenter ryser. Inte för att barndomens
tandläkarskräck sitter i utan för att många helt enkelt inte har råd att uppsöka
en. Själv minns jag senaste besöket med fasa. Det slutade med en räkning på
tvåtusen kronor. Jag var tvungen att välja mellan skammen att be mina föräldrar
om pengar eller bli rotfruktsfantast. Den månaden nåddes inga gastronomiska
höjder.
DAGENS STUDIEMEDEL befinner sig på en oförskämt låg nivå. De flesta studenter
saknar ekonomiska marginaler för oförutsedda händelser. En stulen cykel eller en
rotfyllning innebär en stor påfrestning på en redan ansträngd ekonomi. Bristen
på studentbostäder har dessutom lett till att studenter ofta tvingas bo dyrare
än de har råd med – för många försvinner halva studiemedlet till hyran.
ATT STUDENTLIVET INTE kan levas i lyx och glamour är självklart. Men det är
betydligt svårare att förstå varför studiemedlet inte har justerats efter
prisökningarna. Sakta men säkert har det ätits upp av inflationen. Priserna i
samhället har alltså ökat men av någon anledning har inte regeringen brytt sig
om att höja studiemedlet i samma takt. Studenternas realinkomst har därför
minskat år efter år. SFS, Sveriges förenade studentkårer, konstaterar att
studenternas reallön har minskat med åtta procent de senaste tio åren. Det kan
jämföras med förvärvsarbetarna i Sverige som har ökat sina reallöner med mer än
tjugo procent i genomsnitt under samma period.
I PROPOSITIONEN Den öppna högskolan slår sig regeringen för bröstet och hävdar
att det nya studiemedelssystemet som trädde i kraft 2001 förbättrade
studenternas villkor betydligt. Bidragsdelen höjdes med nästan 500 kronor per
månad. Samtidigt delade man även upp utbetalningarna på tio månader istället för
nio. Två positiva förändringar om man bortser från att man aldrig höjde
totalbeloppet. Resultatet blev att studentens disponibla inkomst sjönk med 700
kronor per månad. Lägg då till inflationen och studentens plånbok blöder.
SVÅRAST HAR KANSKE de cirka femton procent av studenterna som har barn.
Undersökningar visar att sju av tio ensamstående studenter med barn tvingats ta
socialbidrag någon gång under studietiden. Och om någon av föräldrarna vill
dryga ut kassan genom att jobba extra, måste de vara försiktiga med att inte
överstiga fribelopp och därmed få mindre studiemedel. En student som jobbar
extra på helger och somrar når snabbt fribeloppets tak. Trots att det har höjts.
DET ÄR INTE RIMLIGT att studenternas köpkraft minskar år efter år. Den
ekonomiska situationen måste ses över. Vi behöver någon som ställer regeringen
till svars för den totala nonchalansen av studenternas minskande köpkraft – en
röst som kräver förändringar.
För en sak är säker: fler floskler om vikten av kunskap täcker inte hyran. Fler
glassiga broschyrer om bättre utbildningssystem betalar inte räkningarna. SFS
harvar på i frågan men var finns studentrösten för detta i Lund? Jag har inte
hört någon.
ETT FÖRSTA STEG på vägen vore en uppdatering av politikernas
verklighetsuppfattning. En vän berättade för mig hur hans högstadieskola, på
tidigt 80-tal, hade tema Rik och fattig i en vecka. Matsalen delades upp: en
tiondel fick lyxmat medan resten bara fick äta ris. Man borde nog utropa en
liknande solidaritetsvecka för ansvariga politiker. Thomas Östros skulle få
extraknäcka som telefonförsäljare på kvällarna. Ledamöterna i
utbildningsutskottet skulle behöva ringa mamma och pappa för att tigga till
elräkningen. Först då skulle kanske den romantiska bilden av studenten som bohem
blekna: Studenter kan faktiskt inte leva på enbart kunskap – hur otroligt det än
låter.
