Sätt Thomas Östros på svältkost!

- in Ledare

LEDAREN

Säg ordet tandläkare och de flesta studenter ryser. Inte för att barndomens

tandläkarskräck sitter i utan för att många helt enkelt inte har råd att uppsöka

en. Själv minns jag senaste besöket med fasa. Det slutade med en räkning på

tvåtusen kronor. Jag var tvungen att välja mellan skammen att be mina föräldrar

om pengar eller bli rotfruktsfantast. Den månaden nåddes inga gastronomiska

höjder.

DAGENS STUDIEMEDEL befinner sig på en oförskämt låg nivå. De flesta studenter

saknar ekonomiska marginaler för oförutsedda händelser. En stulen cykel eller en

rotfyllning innebär en stor påfrestning på en redan ansträngd ekonomi. Bristen

på studentbostäder har dessutom lett till att studenter ofta tvingas bo dyrare

än de har råd med – för många försvinner halva studiemedlet till hyran.

ATT STUDENTLIVET INTE kan levas i lyx och glamour är självklart. Men det är

betydligt svårare att förstå varför studiemedlet inte har justerats efter

prisökningarna. Sakta men säkert har det ätits upp av inflationen. Priserna i

samhället har alltså ökat men av någon anledning har inte regeringen brytt sig

om att höja studiemedlet i samma takt. Studenternas realinkomst har därför

minskat år efter år. SFS, Sveriges förenade studentkårer, konstaterar att

studenternas reallön har minskat med åtta procent de senaste tio åren. Det kan

jämföras med förvärvsarbetarna i Sverige som har ökat sina reallöner med mer än

tjugo procent i genomsnitt under samma period.

I PROPOSITIONEN Den öppna högskolan slår sig regeringen för bröstet och hävdar

att det nya studiemedelssystemet som trädde i kraft 2001 förbättrade

studenternas villkor betydligt. Bidragsdelen höjdes med nästan 500 kronor per

månad. Samtidigt delade man även upp utbetalningarna på tio månader istället för

nio. Två positiva förändringar om man bortser från att man aldrig höjde

totalbeloppet. Resultatet blev att studentens disponibla inkomst sjönk med 700

kronor per månad. Lägg då till inflationen och studentens plånbok blöder.

SVÅRAST HAR KANSKE de cirka femton procent av studenterna som har barn.

Undersökningar visar att sju av tio ensamstående studenter med barn tvingats ta

socialbidrag någon gång under studietiden. Och om någon av föräldrarna vill

dryga ut kassan genom att jobba extra, måste de vara försiktiga med att inte

överstiga fribelopp och därmed få mindre studiemedel. En student som jobbar

extra på helger och somrar når snabbt fribeloppets tak. Trots att det har höjts.

DET ÄR INTE RIMLIGT att studenternas köpkraft minskar år efter år. Den

ekonomiska situationen måste ses över. Vi behöver någon som ställer regeringen

till svars för den totala nonchalansen av studenternas minskande köpkraft – en

röst som kräver förändringar.

För en sak är säker: fler floskler om vikten av kunskap täcker inte hyran. Fler

glassiga broschyrer om bättre utbildningssystem betalar inte räkningarna. SFS

harvar på i frågan men var finns studentrösten för detta i Lund? Jag har inte

hört någon.

ETT FÖRSTA STEG på vägen vore en uppdatering av politikernas

verklighetsuppfattning. En vän berättade för mig hur hans högstadieskola, på

tidigt 80-tal, hade tema Rik och fattig i en vecka. Matsalen delades upp: en

tiondel fick lyxmat medan resten bara fick äta ris. Man borde nog utropa en

liknande solidaritetsvecka för ansvariga politiker. Thomas Östros skulle få

extraknäcka som telefonförsäljare på kvällarna. Ledamöterna i

utbildningsutskottet skulle behöva ringa mamma och pappa för att tigga till

elräkningen. Först då skulle kanske den romantiska bilden av studenten som bohem

blekna: Studenter kan faktiskt inte leva på enbart kunskap – hur otroligt det än

låter.