Möten, intrigspel och skvaller. Lundagård följde stans mesta pamp under en dag.
Följ Carin Brenner som putsar konferensrummets takkrona med ketchup.
– Ja, ni kan kanske stå här inne så länge.
Carin Brenner, ordförande för Lunds universitets studentkårer (LUS), står med en
handduk om sig, blött hår och gör sig redo för en ny dag medan vi hänvisas in i
hennes vardagsrum. Hon fixar sig snabbt. Inte pressat och stressigt, utan
effektivt och kanske lite slarvigt. En mörkgrå kostym åker på. Klockan slår
strax åtta och så här dags brukar hon gå från hemmet på Lunds nation till
AF-borgen. Idag också.
CARIN FRÅGAR MYCKET och pratar ännu mer. Hon blir genast personlig och
avhandlar sin uppväxt i småländska Tingsryd. Föräldrarna är akademiker, och
flyttade till Småland från Stockholm i bästa Gröna vågen-anda på sjuttiotalet:
– Men politiskt har de gått åt höger sedan dess, tack och lov, tycker Carin, som
själv blev moderat ”när jag kom till Lund.”
Småländskan – Carins variant låter mer som göteborgska – hörs, men inte tydligt:
”jag är faktiskt född i Stockholm”, säger hon.
Arbetsrummet i AF-borgen känns traditionstyngt. Utsikt över universitetshuset
och tunga gardiner kring fönstren. Carin berättar hur hon har kämpat för att
försöka få ut lukten från den förre ordföranden Mikael Härdigs ingrodda
rökvanor. Det har inte lyckats helt. Fortfarande ligger en svag doft av askkopp
i rummet. Dagen börjar, som vanligt, med att titta igenom mejlboxen och svara på
de mejl som inte kräver långa svar.
Klockan blir snart nio. Det är dags för onsdagsfrukosten – en institution i
AF-borgens arbetsvecka.
– Ja, så var vi här igen.
AF:s ombudsman sitter med en påse Widerbergare framför sig. Så klart, i dessa
kretsar hålls lundensiska traditioner vid liv. Stämningen är glad, öppen och
påtagligt skvallrig. Namn på kårfifflare, nationsfolk och andra studentaktiva
flyger över bordet, vem gjorde vad på den festen, och med vem. Nu är LUS vice
ordförande Nils Gustafsson också med. Han är på många sätt Carins motsats:
Kille, sparsam med orden, socialist, eftertänksam. De två är de enda som jobbar
på heltid med LUS kärnverksamhet och de hävdar att det faktum att den ena är
radikal och den andre borgerlig inte alls påverkar deras arbetsrelation:
– Kårpolitik handlar inte om partipolitik. Kårerna är ju vänster när det gäller
studiebidragssystem, och höger när det gäller frågor om studier ska löna sig,
säger Nils.
CARIN BRENNER har klara politikeregenskaper. Ett öppet, glatt och lite
flamsigt samtal blir omedelbart ett politiskt tal utan plumpa felsägningar när
man kommer in på kontroversiella frågor.
Men ändå har hon en bakgrund som skiljer sig från de flesta som kommer upp sig i
kårvärlden. Carin Brenner har visserligen varit engagerad i samhällsvetarkåren,
men främst varit aktiv i Lunds nation och Projekt sex, P6. Just P6-takterna
sitter i. Alla som varit i hennes omgivning vet att hon gärna detaljerat
beskriver sitt eget sexliv och vilka hon känner – i den bibliska bemärkelsen.
Recensionsexemplaret om Kama sutra på Lundagårdsredaktionen har flera gånger
väckt Carins uppsluppna intresse.
Kanske är det så att hon har vunnit på att inte ha suttit på alltför många
poster inom kårvärlden. Hennes sociala talanger kombinerat med hennes förmåga
att ibland nästan kompromissa bort sig själv är kanske just det en bräcklig
organisation som LUS behöver: en kameleont. Stämningslägen och samtalsämnen
ändras snabbt. Hon förklarar den ena sekunden hur hon beordrat Nils att rengöra
takkronan i mötesrummet med ketchup efter ett tips hon hört någonstans, för att
sekunden senare spekulera i huruvida Göran Bexell är en bra rektor eller inte.
Takkronan blev sådär. Ketchupen var så svår att få bort. Bexell däremot, eller
”Göran”, tror hon på.
ATT KÅRPOLITIK ÄR något helt annat än det som Ulla Hoffman och Fredrik
Reinfelt sysslar med i Rosenbad är tydligt.
– Alltså så fort det ringer folk som inte kan hur kårerna i Lund är organiserade
så måste jag säga att
”nu tar jag tio minuter av din tid för att förklara vad LUS är och inte är”.
Under dagen upprepar Carin för mig som ett mantra:
– LUS är bara ett samarbetsorgan.
Så småningom förstår jag varför. På kvällen ska LUS ting, som är det högsta
beslutande organet i LUS, hållas. Inför tinget har en interpellation kommit från
teknologkåren. Den påstår att Carin Brenner i flera tidningar den senaste tiden
har titulerats ”ordförande för Lunds Studentkår”, och undrar om Carin inte nog
understryker att hon bara är ordförande för ett samarbetsorgan. Dessutom
föreslår teknologkåren i en motion att LUS ska byta namn till SLUSK, som står
för Samarbetsorganet för Lunds Universitets Studentkårer. Hon försäkrar mig om
att hon inte alls tycker att det är jobbigt att bli kritiserad offentligt.
– Det är ingenting jag tar personligt, säger hon på bästa politikermanér.
Att kritiken kommer just från teknologkåren är ingen slump. Ända sedan LUS
bildades har Tteknologkåren, Juridiska föreningen, Medicinska föreningen och
lundaekonomerna velat hålla LUS på mattan.
Engagemanget som ordförande måste leda till konflikter, som med teknologkåren.
Samtidigt talar hon om kårordförandena i en förvånande familjär ton. Det kan
handla om segelsemester med gamla stötar från just teknologkåren eller att hon
är tillsammans, till och med sambo, med humanistkårens ordförande. Folk i
närheten brukar ha svårt att skilja när hon och hennes pojkvän relationsbjäbbar
eller bråkar om kårtjafs – kanske finns det ingen skillnad.
KLOCKAN HAR NU hunnit bli tio och vi står utanför AF-borgens huvudingång.
Där står en samling äldre herrar och väntar. Det är styrelsen för Lillsjödal,
som är en stiftelse som LUS förvaltar. Idag är det nämligen dags för den årliga
bilturen till Lillsjödal för årsmöte och en traditionell lunch på Vannaröds
slott.
Carin kör bilen med Nils i passagerarsätet. Telefonen plockas fram, det är dags
att förbereda sig inför kvällens ting. Jag frågar om hon är nervös, särskilt
efter att den lite sarkastiska interpellationen riktats till henne personligen.
Som svar får jag en helt oförstående blick och frågan:
– Nervös? Vad då för menar du?
Samtidigt går Nils igenom det ekonomiska bokslutet och plötsligt hittar han en
oklarhet bland diagrammen och tabellerna. Han frågar om Carin vet hur det hänger
ihop. Hennes replik kommer blixtsnabbt:
– Har jag skrivit på det där papperet?
Nils svarar jakande vilket besvaras med ”shit!” av Carin, och de kommer fram
till att de får titta på det senare. Carin vill hellre prata om en gammal
intervju hon varit på, där en av uppgifterna var att berätta vem i Beverly Hills
man tycker att man liknar. Carin tycker själv att hon påminner mycket om
präktige Brandon Walsh. Nils protesterar och menar att töntige Steve är mer lik
Carin, medan han själv närmast påminner om Donna. Ni vet, hon den osäkra
bröstopererade bruden. Vad Nils ser för likhet mellan henne och sig själv, där
han sitter i basker och gubbig överrock någonstans i trakterna av Höör, är svårt
att förstå.
PÅ LILLSJÖDAL HÅLLS årsmötet på träbänkar i storstugan. Klagomål har
inkommit från de tyska ungdomsgrupper som hyr gården på somrarna.
På vägen tillbaka från Hässleholmstrakten, där Lillsjödal ligger, fortsätter
samtalen, planeringen inför kvällens ting men också andra möten. Man undrar när
Carin och Nils har någon fritid.
– Jag har nästan ingen. Mitt problem är att jag har svårt att gå hem på
kvällarna, jag blir lätt kvar framför datorn. Nils är lite bättre, han brukar
kunna slita sig vid åtta-tiden på kvällen. Jag kan bli kvar till ett-två.
Hon berättar att svårigheten att gå hem från jobbet är hennes stora svaghet.
Samtidigt tycker hon att kårlivet ger henne kickar. För en utomstående är det
svårt att förstå varifrån engagemanget kommer. Organisationen är inte särskilt
känd, makten är mycket begränsad och engagemanget kräver mycket, mycket tid. Men
Carin säger att hon tycker att en diskussion om kårobligatoriet eller en
stadgeändring som varar en hel natt verkligen är intressant och spännande. Jag
tror henne nästan.
– De enda tillfällena som arbetet tar emot är för det första när jag jobbar med
våra sidoverksamheter, typ bokningar till Lillsjödal. För det andra tycker jag
att diskussionen om att mina företrädare inte har lämnat in alla bokslut varit
jobbig.
Carin har fått stå till svars för detta, men säger att hon inte kan göra mer än
att ”tjata på dem”.
VI ÄR TILLBAKA FRÅN Lillsjödal vid fyratiden på eftermiddagen. Om två
timmar börjar tinget. Carin kommer på att hon måste koka kaffe till
tingsledamöterna, ”annars blir de arga”.
Och så slutligen. Kaffet är kokt, frukt är inköpt oc3,h dukat i salen Samarkand
i AF-borgen. Jag frågar återigen hur hon känner sig.
– Det ska bli roligt, att träffa alla och så, säger hon, med ögonen glittrande
av interpellationssvar och valärenden.
Carin är ett socialt djur av sällan skådat slag. De få stegen mellan AF-borgen
och universitetshuset får avbrytas ett flertal gånger när Carin hälsar på
bekanta. Hon är frikostig med personliga detaljer även till ytligt bekanta.
Väl på tinget är det allvar som gäller igen. Mötesformalia blandas med tjuvnyp,
intrigerande och antydningar. Teknologkåren lyckas få igenom ett krav på att en
statusfylld studentplats i universitetets ledningsgrupp ska väljas, och inte
automatiskt tillfalla LUS ordförande. Teknologkåren är också flinka med att
nominera en egen kandidat. Det är uppenbart att ett spel pågår, men som
utomstående förstår man varken reglerna eller vad vinsten är. Carin verkar i
alla fall helt oberörd.
DISKUSSIONERNA FORTSÄTTER långt in på kvällen efter att tinget är slut
och jag har lämnat Carin. Lundagårds fotograf berättar hur Carin, hennes pojkvän
och Nils sitter och hånskrattande läser högt ur det gamla åsiktsprogram som
fortfarande gäller, eftersom det nya inte godtogs.
Natten blir ganska sen, men nästa morgon är det dags igen för kontroll av
mailboxen, i det rökosande rummet.
