Kritiken mot de synpunkter på homosexualitet som förs fram i Chrys Caragounis’
Homoerotik i forntid och nutid – och den kristna församlingen (2000) är inte ny,
den är inte enbart min egen, och den är inte oberättigad.
Nyligen aktualiserades
denna skrift i samband med en granskning av framställningen av homosexualitet i
allmänna läromedel. Homoerotik är ingen lärobok, men författaren är lärare vid
Lunds universitet. Detta är något han gärna framhåller, inte bara på bokens
baksida utan nu också i denna tidning. Detta förhållande väcker flera viktiga
frågor av principiell natur, till exempel forskarens frihet, lärarens personliga
uppfattningar och forskarens förhållningssätt till sitt undersökningsobjekt. Men
också hur läraren hanterar sina forskningsresultat. I detta fall är det
huvudfrågan. Tyvärr tiger Caragounis om detta i sitt svar på den massiva
kritiken mot hans framställning av homosexualiteten i en påstådd
(bibel-)vetenskaplig belysning. Det är denna fråga jag svarat på under den sista
tiden i olika massmediala sammanhang och som jag här genast vill återkomma till.
HUR TROR universitetsläraren Caragounis att en student reagerar vid mötet
med de synpunkter på homosexualitet som förs fram i hans bok? En student som
kanske fram till universitetets tröskel diskriminerats och kränkts enbart på
grund av hans eller hennes homosexuella läggning och som väntat sig ett annat
bemötande, något mera i linje med våra stolta deklarationer om likabehandling?
Hur uppfattar en sådan student analogin mellan kleptomani och homosexualitet
(sid. 74f.)? Eller mellan följande människor: ”Det fanns ingen möjlighet för den
tidiga kristna församlingen att acceptera aktiva homosexuella i sin mitt, lika
lite som man kunde acceptera lögnare, avgudadyrkare eller mördare […] Det verkar
inte som att den tidiga församlingen pekade finger åt homosexuella mera än åt
andra syndare. Sett från en biblisk synvinkel var alla former av synd lika
frånstötande” (sid. 97)?
UTAN NÅGOT SVAR på denna fråga framstår Caragounis’ försvar för den fria
forskningen och hans insisterande på att han sysslar enbart med historiska
förhållanden som tämligen ömkligt och patetiskt. I själva boken, Homoerotik i
forntid och nutid, är han inte en lika hängiven antikforskare: ”Vi måste således
dra slutsatsen att NT:s utsagor om homosexualitet är lika relevanta idag som de
var när de först uttalades eller nedtecknades” (sid. 94). Och: ”Nu skulle jag
till sist vilja ge några kommentarer till NT:s syn på problemet. Denna borde
vägleda församlingen i dag om hur man skall förhålla sig till personer med en
homosexuell läggning” (sid. 95). Denna vägledning för vår tid sammanfattas också
på bokens slutsida: ”Paulus fördömde homosexuella handlingar, men han älskade
den homosexuelle. Det var för sådana som Kristus hade dött, inte för att de
skulle kunna fortsätta med sin synd, men för att de skulle kunna bli befriade
från den och bli förvandlade till nya skapelser. […] Modern medicinsk vetenskap
och psykiatri kan ha sina lösningar eller partiella lösningar. Församlingen har
sin Herres lösning och måste vara trogen mot den. Församlingen har ingen rätt
att kompromissa med Guds Ord” (sid. 98).
DET ÄR KNAPPAST förvånande att medarbetare och studenter vid CTR, Centrum
för teologi och religionsvetenskap, är ledsna och känner sig kränkta av
Caragounis framställning av homosexualitet. För dem är detta ingen akademisk
fråga. Den eventuella irritation som kan riktas mot mig när jag säger detta är
lätt att bära i jämförelse med det lidande denna skildring av homosexualitet och
åtföljande ”vägledning” åstadkommer. Finns det någon irritation så är den väl av
samma slag som i maj då jag bjudit in Jonas Gardell som gästföreläsare i detta
universitets aula. Och uppstår av samma skäl. Låt oss inte peka finger åt
homosexuella mer än åt andra syndare (!), men för Guds skull låt dem inte känna
sig välkomna vid universitetet! Hos Caragounis förblir inte irritationen dold;
han träder fram öppet utan munkavle – i boken! I artikeln här bredvid sviker
frimodigheten. Integriteten krackelerar under tillbedjan av den fria
forskningen.
HÄR SÖKER I stället antikforskaren och vetenskapsmannen dialog om sina
resultat. Och visst skulle vi kunna samtala om dem. De är inte speciellt
uppseendeväckande eller imponerande. ”’Kreterna ljuger i ett och är odjur,
glupska och lata.’ Det vittnesbördet är sant.” Så skriver samme Paulus, eller
snarare en som vill stå i samma tradition som han (Titus 1:12). Och visst är
detta bibelord sant i den meningen att den är grundad i antik tradition
(Epimenides), och det kan kännas fint att veta. Men finns det ingen annan
vägledning när det gäller hur vi ”i forntid och nutid” bör bemöta människor från
Kreta? Också i bibeltexterna själva?
NATURLIGTVIS KAN VI diskutera själva forskningsresultatet och dess
kvalitet: i vilken mening denna syn på homosexualitet kan kallas för ”biblisk”
och relevant, både ”i forntid och nutid”. Vi kan också samtala om det fria
sanningssökandet, om den kritiska distansen till det vi studerar (”Skyll inte på
mig, skyll på källorna!”), om allt vi uppmuntrar våra studenter till. Men inte
just i detta sammanhang. Här finns angelägnare frågor.
MÅTTE CARAGOUNIS HA rätt åtminstone på en punkt: när han skriver att han
inte föreläser om homosexualitet. För våra studenters skull hoppas jag att han
inte gör som andra lärare när vi får en fråga som aktualiseras av föreläsningen:
hänvisar till våra egna böcker i ämnet.
FREDRIK LINDSTRÖM
PROFESSOR I GAMLA TESTAMENTETS EXEGETIK
