Spionen Stig Bergling gjorde upp med sitt förflutna inför studenter och
allmänhet i AF:s stora sal. Men såren har inte läkt. -Visst sitter taggarna
kvar. Vi var oerhört besvikna på Stig, sade den före detta vännen och kollegan
Tore Forsberg till Lundagård.
Tillsammans med Tore Forsberg, en av de svenska säkerhetspoliser som jagade Stig
Bergling under 70- 80- och 90-talen, trädde den före detta storspionen fram
under en studentafton i AF:s stora sal den 8 oktober. Lundagård träffade
Bergling och polisintendenten Tore Forsberg ett par timmar innan deras
gemensamma framträdande. På 50-talet umgicks de som kollegor och vänner när de
jobbade vid polisen på Östermalm. Men genom en serie omständigheter kom de att
hamna på varsin sida av järnridån.
STIG BERGLING GREPS 1979 i Tel Aviv för att ha lämnat över hemligstämplade
dokument till Sovjetunionen. Spioneriet hade då pågått sedan 1973. Efter åtta år
i fängelse lyckades Stig Bergling avvika från en bevakad permission och fly till
Sovjet. Och i sju år höll han sig sedan undan svenska myndigheter i Ungern,
Sovjet och i inbördeskrigets Libanon.
– När jag rymde 1987 var jag hatisk mot Säpo. Jag hade suttit isolerad i 39
månader, på Kumla, Hall och i Norrköping. Jag var tvungen att fly för att klara
livet. Jag ställer upp i diskussionen med Forsberg för att avskräcka studenterna
från att lämna ut information till främmande makt, säger Bergling och
fortsätter:
– Det är aldrig för sent att gå till Säpo och erkänna.
Märkt av sin sjukdom rullar hustrun Elisabeth runt honom i rullstol. Och bakom
sitt slitna yttre, sina tjocka glasögon, döljer sig någon slags belåtenhet.
Han berättar med inlevelse om sin tid som säkerhetsrådgivare och löjtnant i
drusledaren Walid Jumblatts milis i de libanesiska bergen. Men han har fått
betala ett högt pris. 1992 fick Stig Bergling diagnosen Parkinson av läkare på
det amerikanska universitetssjukhuset i Beirut.
– Kroppen tål inte hur mycket spänning och nervositet som helst. Det är något
som förvärrat min sjukdom. Det är jag övertygad om.
Både Tore Forsberg och Stig Bergling pratar om spioneri som en säkerhetsventil i
relationerna mellan nationer.
– Det är en del av samlevnaden mellan stater. Världen hade faktiskt varit en
osäkrare plats utan spioner. Utan dessa informationsläckor mellan de två
maktblocken kunde det kalla kriget lätt ha förvandlats till ett varmt. Vi ska
vara glada över att det inte skedde, säger Tore Forsberg.
JUST DET ÄR kanske det enda som idag kan rättfärdiga Stig Berglings handlingar.
Fast då var det helt andra saker som grumlade hans omdöme.
– Hela stämningen och livet i Beirut präglades av sprit, kvinnor och dåliga
beslut, säger han.
Även om Tore Forsberg har svårt att förlåta är det med blandade känslor han ser
på den forne kamraten.
– Taggarna sitter kvar. Han svek ju sina kollegor och allt vi arbetade för. Men
samtidigt måste man vara vän med verkligheten.
1994 GAV STIG Bergling upp och återvände till Sverige för att avtjäna sitt
straff. Det blev drygt tre år på olika fängelseanstalter innan hans nådeansökan
beviljades. Idag lever han, som han själv uttrycker det ”ett stilla
pensionärsliv”.
– Nu är det kalla kriget slut och jag lever i en främmande värld. Det finns inga
regler, inte samma hierarki. Jag känner mig inte hemma på samma sätt, säger Stig
Bergling som ger intrycket av att vara en sorts spillra från en svunnen tid.
Och stämningen är ödesmättad när kvällens gäster till slut gör sin entré i AF:s
stora sal. Så här ska tydligen sista kapitlet i spionsagan som fyllt
tidningarnas spalter sluta.
Den ene, den före detta chefen för Säpos kontraspionage, passerar anonymt,
diskret och obemärkt förbi och sätter nästan lite försynt ner sin portfölj
intill talarstolen. Den andre, huvudpersonen, drar omedelbart till sig
uppmärksamheten. Fotoblixtarna avlöser varandra när han långsamt rullas in på
sin rullstol av hustrun. Men under aftonen är det polisintendenten Tore Forsberg
som stjäl föreställningen. Han föreläser energiskt om Säpos verksamhet – den
svenska underrättelsetjänsten var av hög klass kommer han fram till. Stig
Bergling bekräftar Forsbergs tes.
– Visst, var det så. GRU berömde och fruktade det svenska kontraspionaget.
– Säg det där igen, inflikar Forsberg med en yrkesmans stolta leende.
– Njae, då spricker du nog, säger Bergling och skrockar till.
Och så fortsätter det. På frågan om vilka nationaliteter som blir de bästa
underrättelseagenterna, svarar Tore Forsberg:
– Det är polacker. Och ryssar. För de kan dansa. Dansa och uppvakta kvinnor.
Både ryska och polska män är trevliga på ett helt annat sätt än vi kantiga
svenskar. De har en speciell värme i sitt sätt att vara. Det är viktigt att ha
när man värvar spioner.
Forsberg minns speciellt en episod då detta ryska personlighetsdrag
manifesterades.
– Jag kommer ihåg en gång när jag tog avsked av en sovjetisk avhoppare på en
flygplats. Plötsligt böjde han sig fram och kysste mig rakt på munnen. Jag kände
skäggstubben i kinderna. Det var inte direkt obehagligt – bara annorlunda. Det
är faktiskt något jag skulle kunna tänka mig att uppleva igen.
Både Bergling och Forsberg är överens om att deras möte är en unik händelse.
– Egentligen borde vi vara bittra fiender. Det har nog aldrig hänt tidigare i
historien att en spion möter chefen för sitt lands kontraspionage, säger Stig
Bergling.
Men vänskapen sträcker sig inte längre än att Tore Forsberg, när allt är över,
undviker Stig Berglings utsträckta hand.