Ingvar Carlsson
Så tänkte jag
Hjalmarson & Högberg
Ingvar Carlsson och Ulf Adelsohn verkar vara kompisar efter tiden i
Göteborgskommissionen. Uppdraget då var att utreda händelserna i samband med
EU-toppmötet i Göteborg i juni 2001. Resultatet kändes kompromissartat,
tillrättalagt. Nu är de tillbaka i Göteborg på årets bokmässa. Men uppdraget
idag är att prata om Ingvar Carlssons nya bok Så tänkte jag, minnen från hans
tid som rikspolitiker och som Sveriges statsminister.
ULF ADELSOHN TAR rutinerat på sig rollen som utfrågare.
– Ingvar Carlsson har här skrivit en bok vars titel i sig är ett bevis för hans
ödmjukhet. Min föregångares titel skulle ha varit ”Så var det”, säger den före
detta moderatledaren och landshövdingen Ulf Adelsohn.
Han är varm i kläderna och behärskar konsten att roa medel-ålders, politiskt
intresserade, gubbar. Ingvar Carlsson börjar mer avvaktande. Och de som kommit
för att bevittna någon vänster-höger match blir besvikna. Det här handlar mer om
blocköverskridande vänskap. De två före detta politikerna utstrålar
etablissemang.
– Nog fan var det mutor i Boforsaffären, säger Ulf Adelsohn.
Men Ingvar Carlsson kommer med en lång utläggning om den internationella
vapenhandeln och svarar till slut nekande.
När samtalet lider mot sitt slut lyckas han ändå formulera några väl valda ord
inför framtiden. Ingvar Carlsson vill, säger han, gärna se en ”starkare
konstitution” för att det ska bli ”lättare att styra landet med en
minoritetsregering”. Vid det här laget känner jag mig som ett enda stort
frågetecken. Men det verkar inte vara läge att ställa några frågor. Det är Ulf
Adelsohns jobb.
MEN JAG LYCKAS få fler svar när jag på allvar upptäcker boken.
Bläddrar förstrött innan jag tar mig an förordet. Jag är måttligt intresserad av
svensk inrikespolitik. Men så griper boken – som jag trodde skulle vara ett
säkert sömnpiller – tag i mig och Ingvar Carlsson lyckas visa att svensk
nutidshistoria ur ett statsministerperspektiv är betydligt mer intressant än det
kanske kan verka. När jag var liten flimrade Ingvar Carlsson ofta förbi i
TV-rutan i det där Aktuellt som låg före barnprogrammen. Och det är roligt att
bygga ut sina vaga minnesbilder, där allt känns bekant men ändå inte, med
Carlssons ögonvittnesskildringar, tankar och reflektioner. Palmemordet, Ebbe
Carlsson, Stig Bergling, Bofors vapenaffärer, EG-omröstningen, den ekonomiska
krisen i början av 90-talet och U-båtskränkningar passerar revy.
Skildringen av denna turbulenta period i svensk politik är ofta rafflande. Men
ibland tröttnar man på den karaktär av politiker-som-gråter-ut som
politikermemoarer lätt verkar kunna få. På något sätt vill de hela tiden gå i
polemik med sina antagonister och säga att: ”Jag hade minsann rätt”.
MEN ATT VÅR före detta statsminister även, mitt i detta drama som skulle
bestämma Sveriges framtid, samtidigt kunde vara mänsklig, ha humor, känna ilska
och frustration och vara rak visar sig tydligt – som här på sidan 148: ”Jag
träffade justitieminister Anna-Greta Leijon och undrade varför våra åklagare och
poliser så ofta klantade till ärenden de sysslade med.”
