Det trillade ut någonting ur en tidskrift för ung litteratur på biblioteket
här-omdagen. Omslaget på den lilla skriften ser ni här intill: ”Hej. Den här är
till dej.” – Till mig, bara till mig, tänker jag? Ja, då är det väl bara att
läsa.
Det trillade ut någonting ur en tidskrift för ung litteratur på biblioteket
här-omdagen. Omslaget på den lilla skriften ser ni här intill: ”Hej. Den här är
till dej.” – Till mig, bara till mig, tänker jag? Ja, då är det väl bara att
läsa.
I den norska succéfilmen Elling sysselsätter sig huvudpersonen (med samma namn)
med anonym attackpoesi – dock rör det sig om det mer harmlösa än
samhällsomstörtande slaget, men ändå: Poesin placeras med både attack och
anonymitet ut i surkålspaketen (!) på matbutikens hylla.
DET ÄR SVÅRT ATT tänka sig ett mer okommersiellt och oegennyttigt sätt att nå ut
med sin litteratur än det här. Författarpersonan är totalt okänd, allt vi har
att ta till oss är orden i sig.
Och det känns onekligen befriande på många sätt – här är det bara att köra i
gång med läsningen och låta sig beröras.
GIVETVIS GÅR DET inte att motstå frestelsen att så smått spekulera i vem som kan
tänkas ligga bakom, och med hjälp av några väl valda utdrag ur texten skulle man
nog kunna konspirera sig fram till en eller annan slutsats: ”Jag åker på
vuxenbiljett Det känns som att ljuga.”, ”Hon sade att hon hade tusen kilo gråt
bakom ögonen ändå var det i handlederna hon skar sej.”, ”Man måste ha något att
lita på som gosedjurens ordning i sängen, annars går det inte.”
REAKTIONER OCH kommentarer skickas till den hemliga e-postadressen
hejtillmej@hotmail.com.Gör det, så blir denna/denne anonymiserade ordsmed enligt
egen utsago ”varmimagenglad”.
