När högskoleverket nyligen korade det lärosäte som är bäst på studentinflytande hamnade Lund högst på prispallen. Det formella är uppfyllt och på pappret ser studentinflytandet bra ut – inget snack om saken. Men det utbröt aldrig någon glädjeyra, åtminstone inte bland studenterna. Istället fälldes det en del syrliga kommentarer: “Om Lund är bäst, hur ser det egentligen ut på andra universitet?”.
Problemet med högskoleverkets undersökning är att det inte går att utläsa hur studentinflytandet fungerar på gräsrotsnivå. Det finns dessvärre många anledningar att tro att universitetet i många fall bör upplysa sina anställda om hur lagstiftningen ser ut innan det förtjänar topplaceringen.
MÅNGA STUDENTREPRESENTANTER KÄNNER sig som ständiga bråkstakar. Inte konstigt när de måste skrika så högt för att höras. I förra veckan hörde jag en kårordförande beklaga sig över att studenter behöver kämpa så hårt i Lund för att få vara med och bestämma. “Varför är det så svårt”, undrade hon. “Studentinflytandet är ändå stadgat i svensk lagstiftning”. Underförstått: det är många som antingen struntar i lagen eller så känner de inte till den. Kanske skulle kårerna – trots sina samarbetsproblem – här kunna hitta en fråga att samlas kring. Är det inte dags att med en enad front kräva åtminstone en dags utbildning och diskussion om studentinflytande för alla universitetsanställda som berörs av det? Det är uppenbart att det behövs.
I DET HÄR NUMRET skriver vi om att handelsrättsliga institutionen har tagit bort sin grundutbildningsnämnd. Studierektorn anser att studenterna har hängt upp sig på formella organ och hänvisar dem istället till de informella samtalen som förs på institutionen. Men universitetet är inte som vilken arbetsplats som helst. Studenterna kan inte stövla in på lärarnas fikarum. De kan inte vara med i de dagliga diskussionerna. Det är därför det finns formella organ där studenterna har laglig rätt att sitta med.
DEN VÄRSTA TYPEN av nonchalans är kanske ändå när den legitima processen inte värdesätts. I detta nummer avslöjar Lundagård att valberedningen på samhällsvetenskapliga fakulteten förbisåg studentrepresentanterna vid valet av en dekankandidat. När studenterna kritiserade processen ställde sig valberedningens ordförande frågande – alla enades ju till slut om samma kandidat ändå. Det resonemanget påminner om när universitetets styrelseordföranden, i höstens första nummer av Lundagård, viftade bort studentkårernas kritik mot rektorsvalet. “Det var väl ändå en bra rektor man ville ha”, hette det. Ska detta tolkas som en önskan att införa en modern variant av upplyst despoti? Den demokratiska processen är inte så viktig – det viktigaste är att vi får en bra ledare. Eller?
LÄRARE SOM HAR JOBBAT på universitetet i flera år verkar inte sällan ha svårt att ta till sig vad studentrepresentanter tycker. Varför det är så är svårt att svara på. Men studenter ska inte betraktas som tillfälliga gäster vid universitetet utan de har en självklar rätt att påverka sin utbildning och sitt universitet.
STUDENTINFLYTANDET FÅR ALDRIG bli ett alibi utan det måste förankras på gräsrotsnivå. Det får heller aldrig handla om att det ska se bra ut på pappret.
Att en lag finns garanterar inte att alla känner till den och långt ifrån att alla följer den.
Studentkårer i landet har framgångsrikt drivit frågan om pedagogisk meritering och sedan årsskiftet kräver högskoleförordningen att alla lärare måste ha högskolepedagogisk utbildning. Är det inte dags för kårerna i Lund att ta sig an förankringen av studentinflytandet på ett nytt sätt? Om man kan enas, alltså. Men det är kanske för mycket begärt.
