En dag sitter jag och Ahmad i kafeterian i den medicinska fakultetens källare. Vi äter en slags ostfyllda pannkakor, arabisk popmusik dånar ur två stora högtalare, mobiltelefoner ringer konstant. Omkring oss sitter unga syriska män och kvinnor och spanar på varandra.
MIN SKOLDAG SLUTADE för en halvtimme sedan, vi har gått igenom de
svåra dualisformerna. Ahmad har för någon månad sedan
tagit sin läkarexamen och ska om en vecka börja arbeta på ett
statligt sjukhus i minst två år. Ändå kommer han till
universitetsområdet nästan varje dag. Här hänger man, umgås
med vänner, till och med av det motsatta könet, utan familjens tillsyn.
I de små parkerna som finns insprängda mellan fakulteterna sitter
kärlekstörstande par som söker en stund för sig själva.
Dessutom finns chansen att få kontakt med utländska studenter, sådana
som jag, då avdelningen för arabiska ligger mitt i detta campus.
AHMAD ÄR EN AV DEM som gärna söker upp utländska studenter.
Han talar bra engelska, i februari ska han göra ett internationellt engelskaprov.
Han hoppas klara det för att om ett par år få tillträde
till något universitet i England, där han helst av allt vill specialisera
sig på konstgjord befruktning. Vad planen går ut på är
egentligen att lämna Syrien så fort som möjligt.
JUST NU BERÄTTAR HAN om sin kärlekshistoria med en drusisk flicka
som han hade för nästan ett år sedan. De var tvungna att sluta
ses, eftersom han inte tillhörde samma etniska grupp som hon. Hon fick
istället förlova sig med en drusisk man. Ahmad har fortfarande inte
kommit över det. Vi talar mest engelska, min arabiska är fortfarande
inte tillräckligt bra för att diskutera kärleksbekymmer. Vi ses
flera gånger i veckan och pratar om allt möjligt. Brukar sitta och
hänga bland de andra studenterna; Ahmad har massvis med vänner som
vi hälsar på konstant.
NÅGRA VECKOR SENARE får jag veta att många av de som umgåtts
med Ahmad misstänker att han har kopplingar till mukhabarat, den hemliga
polisen som man till varje pris inte vill ha problem med. Först blir jag
arg och upprörd över anklagelserna, men lugnar ner mig och tänker
över det. Egentligen talar mycket för att han skulle vara en perfekt
spion. Samtidigt talar samma egenskaper för motsatsen. Han talar engelska,
är välutbildad och påläst om europeiska länder. Han
har lätt för att få kontakt med utlänningar och bli vän
med dem. Men beror detta på att han är intresserad av att lära
känna människor som inte beter sig och talar som syrier? En fascination
inför den del av världen där han vill spendera merparten av sitt
liv? Eller är misstankarna riktiga, är han lejd av mukhabarat för
att hålla koll på vad de utländska studenterna pratar om och
sysslar med? Någon sa till mig att ungefär tjugo procent av Syriens
befolkning på något sätt anknutna till mukhabarat.
JAG VET INTE. Syrien är ett förvirrande land. Vi tar en kopp te till,
sötad till punkten då det börjar bli svårt att röra
runt med skeden.
Saha – för hälsan!
Får jag bjuda på en Gauloises?
Nej tack, jag har egna Gitanes.
