Gratis universitetsutbildning leder till orättvisa och låg studiemotivation.
Det tycker lundastudenterna Johan Frisack och Ola Carlsson, som föreslår
att studenterna genom lån från CSN själva ska betala för
vad utbildningarna kostar. En läkarstudent skulle behöva betala cirka
75 000 om året och en humanist 30 000. ”Detta skulle skapa en högskola
som formades efter dess studenter”, skriver de.
Trots att Sverige idag är ett av de länder som satsar mest av statliga
medel på högre utbildning är det många som undrar vad
dessa satsningar lett till. Det är idag möjligt för en normalbegåvad
student att sova sig fram till en examen inom de samhällsvetenskapliga
disciplinerna. Den enda utmaningen man som samhällsvetare möter är
uppsatsskrivandet, men många blir aldrig klara med det och tar därför
inte ut någon examen. Statistik från OECD visar att endast 48 %
av de inskrivna vid teoretiska utbildningar tar ut en examen i Sverige. Endast
Italien ligger på en lägre nivå i detta avseende. Trots detta
är det många av oss som är övertygade om det svenska systemets
överlägsenhet och när svenska studenter hamnar i sällskap
med utbytesstudenter upplyser de gärna sina nya bekantskaper om systemets
förträfflighet:
”In Sweden we have something called studiemedel so that ALL can study
at the University!”
Varifrån kommer denna märkliga självgodhet? Varför är
så många av oss övertygade om det svenska systemets överlägsenhet
att den som ens antyder något annat snabbt klassas som MUF-fascist?
ETT VANLIGT argument i försvaret av gratis utbildning och generösa
studiemedel är jämlikhet. Regeringen har fastslagit att utbildningsstödet
skall ha en utjämnande verkan mellan individer och grupper i befolkningen
samt bidra till ökad social rättvisa. Men hur ser det ut i praktiken?
Den senaste stora undersökningen om rekryteringen till högre utbildning
genomfördes av SCB och högskoleverket 2002 och visade på att
det trots en massiv utbyggnad av högskolan fortfarande främst är
hög och medelinkomsttagare som utnyttjar den fria högskolan. Låginkomsttagare
betalar via skattsedeln för att ungdomar från hög- och medelinkomst
familjer skall kunna tillförskansa sig en bra utbildning och hög framtida
lön. Redan 1993 konstaterades i en statlig utredning att studiemedel inte
påverkar den sociala snedrekryteringen utan att det är andra faktorer
som avgör, men dessa slutsatser är det många som inte vill ta
till sig. Ännu tydligare blir den regressiva omfördelningen då
man studerar ersättningsnivåerna till olika utbildningsplatser. Den
sociala snedrekryteringen är störst inom de konstnärliga utbildningarna,
där endast cirka fem procent av studenterna har arbetarbakgrund. Detta
är också de dyraste utbildningarna. En operastudent ersätts
av staten med cirka 420 000 per år. Samhällsvetare är billiga
i jämförelse, de kostar endast ca 34 000 SEK.
DET ANDRA ARGUMENTET i regeringens utbildningspolitik är ökad tillväxt.
Humankapital är en viktig produktionsfaktor och satsningar på vidareutbildning
lönar sig alltid. Begreppets luddighet gör det utmärkt att slänga
sig med under seminarier, men det är inte helt klart vad som egentligen
avses. En avancerad produktion kräver högutbildad personal, men gäller
detta alla områden? Vilka ekonomiska effekter uppnås genom subventionerat
filmintresse? Gränsdragningen är inte enkel, det går att hitta
argument för att möjlig typ av utbildning har positiva effekter på
samhället. Ett sådant resonemang öppnar dock upp för subvention
av en mängd verksamheter som idag står utan statligt stöd. Dessutom,
individer tycks utbilda sig oberoende av hur generösa bidragen är
så länge utbildningsvalet leder till en högre framtida lön.
Antalet individer med högskoleexamen ligger idag kring genomsnittet inom
OECD och det går inte att hitta några klara samband vad gäller
fördelningen mellan olika typer av utbildningar och graden av statligt
stöd.
DAGENS UTBILDNINGSSYSTEM kan sammanfattas som ett misslyckande orsakat av missriktad
välvilja. Det leder varken till högre tillväxt eller social rättvisa.
Om målet är att höja utbildningsnivån och dessutom uppnå
en högskola som är öppen för alla bör studenterna i
så stor utsträckning som möjligt bära sina egna utbildningskostnader.
Detta kunde man ordna genom att studenter fick låna till terminsavgifter
av CSN. För en student i humaniora skulle lånen öka med cirka
30 000 om året och för en läkarstudent cirka 75 000. Kostnaderna
står i relation till den ersättning högskolorna idag erhåller
från staten. Läkarens högre utbildningskostnad vägs upp
av en framtida inkomst som vida överstiger humanistens. Terminsavgifter
minskar den orättvisa omfördelningen sam-tidigt som högskolorna
skulle tvingas lägga mer resurser på undervisningen för att
kunna möta studenternas krav på valuta för pengarna. Fler skulle
ta ut sin examen och antalet bortkastade terminer vid högskola och universitet
skulle vara ett minne blott då det blir ekonomiskt kännbart för
den som inte lägger ner de timmar som krävs för att klara utbildningen.
Detta skulle skapa en högskola som formades efter dess studenter och inte
som idag av dekanråd med dålig insyn. Genom statliga lån skulle
man dessutom fortfarande hålla dörren uppe för alla som ville
studera. Ett sådant system skulle sätta undervisningen i centrum
och ge både högskolor och studenter rätt incitament till fortsatt
utveckling.
OLA CARLSSON
JOHAN FRISACK
POL. MAG-STUDENTER
