Peking versus Paris

- in Nyheter
@Lundagård

Peking: Pulsen är mer vibrerande än de flesta svenskar är vana

vid. Ändå är det svårt att smälta in i mängden.

Paris: Man stod och spanade på varandra i grupper på skolgården

och kände sig som femton igen.


På en restaurang i Peking i Kina sitter Henrik Larkander och studerar

det mörka köttet framför sig. Han smakar försiktigt och

blir inte helt missnöjd. Det smakar som kalops. Mätt vandrar han ut

på Pekings trånga gator, där smutsen och den förorenade

luften skapar ett skumt ljus över tillvaron.Hundkungen har haft ännu

en besökare.

– Kommer man till Kina som student eller bara som besökare, får

man ta seden dit man kommer. Man får vara beredd på en ordentlig

kulturkrock, säger han.

HENRIK LARKANDER studerade på Pekings kultur- och språkuniversitet,

där beväpnade vakter stod utanför ingången till campus.

Västerländska studenter bidrar med mycket pengar till staten och ska

därför skyddas ordentligt. Skolan ville helst inte att studenterna

hade någon kontakt med befolkningen.

– De flesta kineser har aldrig sett en västerlänning förut.

Och en del blir väldigt fascinerade och kan sitta och stirra på en

oavbrutet i tre timmar. Jag kan tänka mig att många skulle känna

sig ganska besvärade av det.

EN AV DE STÖRSTA kulturskillnaderna är, enligt Henrik, det råare

klimatet i ståderna. Det kan ha att göra med överbefolkningen,

spekulerar han. Städerna är smutsigare. Pulsen mer vibrerande än

de flesta svenskar är vana vid. Ändå är det svårt

att smälta in i mängden.

– Förr hade de en outtalad policy i Kina där det var en plikt

att ta mer betalt av utlänningar som inte talade kinesiska. Men fortfarande

finns det en del som ser det som en plikt till fosterlandet att försöka

ta mer betalt.

Henrik rekommenderar alla som ska ner till Kina att lära sig åtminstone

ett par ord före. Det underlättar ens möjligheter att röra

sig i landet.

I en broschyr Henrik läste som var tryckt av stadsförvaltningen, sades

det att 80 procent av stadens taxichaufförer talade engelska. Men Henrik

skakar på huvudet åt påståendet.

– Det skulle vara mer korrekt att säga att 80 stycken av chaufförerna

i Peking talar engelska. Och det finns många taxichaufförer i Peking.

PARIS DEN 11 september. Ett år efter terrorattacken på World Trade

Center. På perrongerna i Paris tunnelbana marscherar militärpoliser

med automatvapen och vaksamma blickar. Misstänksamheten mot de många

fransmännen med arabiskt ursprung i Paris är stor.

Samtidigt slussas Anna Isacson in i en aula på universitetet Sorbonne

tillsammans med andra utländska studenter. Barska lärare basunerar

ut information på franska. Ingen förstår ett ord.

– Jag tror nästan att de tog allt på franska som ett knep.

De tvingade oss i princip att börja kommunicera med varandra istället.

Och på så sätt socialisera oss med våra kurskamrater,

säger Anna Isacson och ler åt minnet.

Hon berättar att det var lite skrämmande att inte förstå

något när hon kom dit. Med bara ett halvt års studier på

gymnasiet i bagaget åkte hon ner till Frankrike för att hon ”behövde

ett tredje språk”.

Kursen hette ”Cours de Civilisation et Langue Francaise” och förmedlades

genom en språkorganisation, men som hon nu i efterhand inte ger särskilt

mycket för.

– Jag tror att man klarar sig bättre utan sådana här språkorganisationer.

Det man fick veta genom dem, kunde man lika gärna tagit reda på själv.

Dessutom säger de att de hjälper till med boende och sånt, men

det fick jag klara själv. Allt som allt kostade det bara extra pengar,

tycker hon.

HENRIK LARKANDER läste kinesiska ett halvår i Lund innan han satte

sig på flyget. Något som underlättade hans sex månader

långa besök i Kina.

– Det är nästan ett måste, det är väldigt tufft

att lära sig från början när man kommit dit.

Det var svårt att få en naturlig kontakt med befolkningen i Peking,

berättar han, men inte omöjligt. Och politik diskuterades inte överhuvudtaget.

– Jag märkte att man kunde ställa vissa frågor där

svaren redan var inprogrammerade i hjärnan. Det kändes många

gånger som om de inte vågade säga vad de egentligen tyckte.

– Om man till exempel frågade vad de tyckte om Mao Zedong, brukade

man få svaret att han gjorde 70 procent bra och 30 procent dåligt.

Och det är vad den kinesiska staten sagt officiellt om Mao nu i efterhand.

Henrik säger också att något man ska tänka på innan

man reser till Kina är att inte ha bacillskräck och vara beredd på

att det kan vara skitigt och smutsigt.

– Offentliga toaletter brukar bara vara ett hål i marken ibland,

men det får man ta.

I PARIS ÄR gatorna breda och husen i centrum är från 1800-talet.

Anna trivdes. Enda störande momentet var två perversa män. Vid

två olika tillfällen.

– Jag råkade ut för två blottare. Helt otroligt. Det

var ganska äckligt faktiskt.

Men i skolan lärde hon sig mer och mer för varje dag. Lärarnas

knep med att bara prata franska tvingade henne att lära sig snabbt.

– Lektionerna var uppbyggda precis som de lektionerna man hade när

man gick i högstadiet och det är man inte riktigt van vid när

man kommer från studentlivet i Lund. Man satt vid bänkar och skrev

ner grammatiska läxor. Sedan blev det likadan stämning på rasterna.

Man stod och spanade på varandra i grupper på skolgården och

kände sig som femton igen.

Det stora terrorattentatet i Bali skedde när Anna var i Frankrike. Efter

det skärptes säkerheten ytterligare. Väskor kollades innan man

fick gå in på universitetet och legitimation var ett måste

för att kunna röra sig någorlunda fritt.

Men den tryckande stämningen var inget som direkt oroade Anna.

– Nej, med all den säkerhet som fanns runt omkring en, kände

i alla fall jag mig trygg.