Det finns gissningar och det finns
kvalificerade gissningar. Heter du Pelle Jönsson och blir tillfrågad om något i
TV så är det förmodligen bara den första sorten. Men lägg till docent, eller
varför inte professor, så vips förvandlas den till nummer två.
Nyckelordet är Expert. Varje dag läser man
deras kvalificerade uttalanden i tidningar, ser dem svara artigt i TV. Med ett
propert yttre och iklädda sin mest allvarliga min inger de en känsla av
trygghet. Någon man kan lita på. Som vet vad han eller hon pratar om. Till
skillnad från politikerna som alltid slingrar sig från någon krånglig fråga. För
hur många gånger har du sett en akademiker ställas till svars för något i TV? Alltför
sällan.
AKADEMIKERNA ÄR VÅR tids sanningssägare.
Det finns till och med en kontaktförmedling mellan journalister och experter
som drivs av Vetenskaprådet. Den heter Expertsvar och är akademins svar på det
populära radioprogrammet. Istället för ”Ring, så spelar vi” har de ett ”Ring,
så tycker vi”. Ska det handla om islam, då är det säkrast att slå en signal
till Hjärpe eller Gardell. Är det istället valstatistik går det bra med
Sannerstedt eller Holmberg.
Journalister älskar få sin vinkel
konfirmerad av ett tungt namn. Akademiker har också ett ansvar att dela med sig
av sin kunskap, röja upp bland missuppfattningar och fördomar, göra oss klokare
helt enkelt. Men ofta kan respekten för akademiska titlar vara så stor att
vaksamheten sjunker för var gränsen mellan politik och vetenskap går. I höstens
EMU-val försökte till exempel båda sidor att legitimera sina åsikter genom
tvättäkta forskare.
PROBLEMET INFINNER SIG när akademikern blir
ett slags allmän tyck till-are. Är professorn duktig inom ett område har
professorn säkert mycket att säga om ett annat. Eller hur ska man annars tolka
statsvetarna Bo Rothstein och Ulf Bjerelds artikel på ”DN debatt” om att
boxningen ökar våldet mot kvinnor.
”DN debatt är” Sveriges tyngsta och
viktigaste debattforum. Många nyhetsinslag och nyhetsartiklar utgår från vad
som skrivits där samma morgon. Konkret innebär det att Mats Bergstrand,
debattredaktör på DN, är en av Sveriges mäktigaste män när det kommer till att
sätta den mediala, och därmed även till viss del den politiska dagordningen. Därför
är det beklagligt att titel ibland går före innehåll.
NÅGRA DAGAR EFTER jul beredde han plats för
Bo Södersten, professor i internationell ekonomi. ”Hymla inte om invandrare”,
uppmanade rubriken. Södersten avslöjade att allt fler flyktingar som kommer att
leva på bidrag söker sig till Sverige. Avundsjukt sneglade han på våra nordiska
grannar med betydligt stramare asylpolitik – nettokostnaderna för invandringen
i Sverige ligger faktiskt runt 40-50 miljarder kronor, förklarade Bo.
RESTEN AV DAGEN skrev jag ett långt mejl
till honom eftersom jag inte riktigt hängde med i svängarna när
ekonomiprofessorn helt plötsligt också blev expert i integration och
asylfrågor. Varför hade han bortsett från det fundamentala kriteriet inom alla
vetenskaplig verksamhet, nämligen att uppge sina källor?
Det går inte att köpa att invandringen
kostar 40-50 miljarder bara för att en ekonomiprofessor presenterar uppgiften –
en uppgift med en felmarginal på sisådär 10 miljarder kronor. Hade jag skrivit
så generaliserande i ett paper hade jag aldrig blivit godkänd. Inte ens om det
var en A-kurs.
Tanken med debattinlägget var att starta
en livlig debatt. Och det lyckades. Bo Söderstens snärtiga beskrivning av
svensk invandrarpolitik som ”det absurdas teater” spreds över hela landet. Mycket
riktigt satt han också snart i TV-sofforna.
EN AKADEMISK TITEL måste förvaltas rätt. Annars
riskerar förtroendet för universitetet att urholkas. Och det kan på sikt få
allvarliga konsekvenser för en av de viktigaste institutionerna i vårt
samhälle.
PS: Jag fick aldrig något svar på mitt
mejl.
