Många homo- och bisexuella studenter tvekar
med att öppet berätta om sin sexualitet. Lundagård talade med Marie och
Christina, båda lesbiska, för att höra hur de upplever att de bemöts i Lund. Â
Jag träffar Marie en helt vanlig
eftermiddag. När hon började studera vid universitet tänkte hon att hon skulle
bli öppen med att hon är lesbisk. Det har inte blivit så, inte ännu.
 Men jag är på väg att bli det, säger
hon.
 Hon har en svart collegetröja på sig och
hennes blonda hår är uppsatt i en hästsvans. Att Marie valt att inte komma ut beror
delvis på att hon inte vill att människor i första hand ska identifiera henne
som den lesbiska .Â
 Det blir en bild som människor skapar
sig en uppfattning efter, säger hon.Â
Â
RÄDSLAN FÖR ATT bli satt i ett fack är
betydlig starkare än för att bli trakasserad. Marie menar att samhället utgår
från en norm om heterosexualitet där bi- och homosexuella riskerar att
ignoreras och osynliggöras. När jag frågar henne hur hon upplever
studentvärldens inställning till homo- och bisexuella blir svaret talande.
 Det är svårt att säga, jag skulle
snarare säga att den inte finns, säger hon.
 Till skillnad från Marie är Christina
öppen med sin sexuella läggning. Det har hon varit sedan hon var sjutton år
gammal. Vi träffas i kulturanatomens kafeteria. Hon har kortklippt ljust hår
och glasögon med svarta bågar. Just nu läser hon förlags- och
bokmarknadskunskap vid Lunds universitet. Christina har inte upplevt några
större problem med att vara lesbisk sedan hon började studera.
 Men det betyder ju inte att problem inte
finns, säger hon.
 Båda talar under våra samtal om den så
kallade heteronormen som präglar stora delar av studentvärlden. Ett exempel är
de homofientliga sånger som nyligen upptäcktes i datateknologernas sångbok. Ett
annat är balerna.
 Dit ska man ju gå kille och tjej, säger
Christina. Â
 Hon tror att studenttraditioner, som alla
traditioner, är svåra att bryta. Men det finns en vilja från kårer och nationer
att välkomna homo- och bisexuella, även om de famlar efter hur det ska göras.
 Jag vet att det var någon som kom till
Gaystudenterna och frågade om de kunde komma och föreläsa om hur det var att
vara homosexuell, säger hon och fortsätter:
 Fast heterosexuella går ju inte ut och
förläser om hur det är att vara heterosexuell!
Â
GAYSTUDENTERNA riskerar att bli ett alibi
för kårer, tror hon. Universitetet och studentorganisationerna kan se sig själv
som icke-diskriminerande bara någon kommer och föreläser, men den verkliga
självreflektionen uteblir. Både Christina och Marie hoppas på att
studentvärlden ska bli ännu mer tolerant än den är idag. De som studerar är
oftast unga och har kanske ett mer avdramatiserat förhållande till homo- och
bisexuella än äldre.
 När jag talar med människor så känns det
som att det inte skulle spela någon roll om de visste, men eftersom jag inte
säger det så finns det väl något där ändå som hindrar mig, säger Marie.
