HUMOR I PROVINSEN

- in Reportage
@Lundagård

Lund är humorstad. Hans Alfredsson, Falstaff Fakir, HippHipp och David Batra:

akademikerhålan examinerar komiker i aldrig sinande ström. Men vad är lundahumor? Andres Lokko dissar i alla fall quarneval och badkarsrace. Andra tycker studentskojet är smartare – och varmare – än Stockholmsironin.

Beläst, självgod och naken. Vem älskar honom? Rätt många, tydligen.

På Sveriges Radio är det till exempel så tjockt med lundahumorister att en producent är

rädd för att lyssnarna snart ska tröttna.

Och all sex på teve just – också lundahumoristernas

fel.

Hur blev det så här?

Jesper Rönndahl, lundahumorist och producent för ”Hej

Domstol!” – som en tuff radiokritiker på DN nyligen utnämnde till P3:s bästa

humorprogram – ska debutera som ståuppkomiker på en restaurang i Malmö om tre

dagar. Han får bara två

starkbärs i betalning. Men humorister har betalt i

skratt. De är skratthoror, som Henrik Schyffert brukar säga.

JESPER BÖRJADE SOM gymnasiespexare i Lund. Men

är inte

så nostalgisk.

– En stelnad konstform. Det är så många måsten. Spexet har

ju en form som cementerades på 50- och 60-talet och som man inte får röra.

Det

måste vara så frustrerande. För många som håller på är jätteduktiga. Han

fortsatte till Radio AF – där många skratthoror övat sig – och startade

humorprogrammet

”Tinnitus”, som sändes i två år. Han var med och skapade snubben som hade så

stor pung att den fastnade i bildörren när han

skulle ta en taxi.

– Vi

hade bara med honom i ett program. Men sen var den med i en jingel också. Det

är kanske därför så många minns honom.

Tanken med ”Tinnitus” var att du

skulle skratta även om du inte pluggade i Lund. Vilket är viktigt. För

svårtillgängligheten tycks vara spexkulturens bekymmer.

Olle Sjögren,

filmprofessor vid Göteborgs universitet, förklarar.

– Studentspexen har

byggt på parodier av akademiska kunskapsbilder och har därför haft svårt att nå

ut. Det blir en typ av referenser som förutsätter en bildningssyn som odlas vid

universitet.

”Tinnitus”-redaktionen ville inte vara studentikosa. Men så

berättar Jesper om programhöjdpunkterna. Och det låter som de kanske

misslyckades.

Ta deras Jeopardy. En dag fick en panel öppna luckor under

rubriken släktkalas. Under 300 kronor stod det julmust. Panelen skulle kläcka

en ordvits om

julmust på släktkalas.

– It’s a must, säger Jesper.

Dessutom

sjöng man. Programledaren Björn Alverfeldt – som nu är Radio AF:s programchef och

frilansskribent för rubrikvitsiga Dygnet Runt

– minns ett program helt på

tyska.

– Jag dubbade Håkan Hellströms Ramlar, sager Björn Alverfeldt.

Och

så granskade man svensk folkmusiks koppling till satanismen. Björn lånade

samtliga folkmusikskivor på stadsbiblioteket. Och skrev sedan en

”Ungdjävelspolska

från Trehörningssjö”.

LUNDAHUMORISTERNAS SVAGHET för sång stör

Killinggängets manusskribent Andres Lokko. En fredagskväll dricker han rödvin

på Botulfs bar. Han är i stan för att premiärpromota Killinggängets svarta komedi

Fyra nyanser av Brunt. Och fnissar när jag undrar vad lundahumor är.

Quarneval, bokstaverar han. Badkarsrace.

Medaljer. Något väldigt

dammigt. Men det är klart att den utvecklats. Men jag vet inte, jag pluggade på

universitet 1987. I Stockholm.

Andres Lokko blev lundahumorns fränaste

motståndare

efter en krönika i Svenska Dagbladet 1997. Veckan efter

Varanteaterns (från Lund) tevedebut tyckte han det var dags att förbjuda all

humorproduktion utanför Stockholm.

– Jag tyckte deras första teveserie var

undermålig som fan, säger han sju år senare. Men grejen var väl att de var de

första som dök upp efter Killinggänget

som tog lite plats. De var i

Stockholm och gjorde liveshower hela tiden.

– Och då var det givetvis på

sin plats av mig att ha åsikter om dem. Och istället för att vara trevlig var

det så fruktansvärt roligt att skriva: ”detta är undermålig humor från

provinsen, all humor borde göras i STAN”.

Men Andres Lokko förknippar

inte Varanteatern med något studentikost.

– Varangänget har aldrig varit

dammiga. De är ju motsatsen till vad jag skulle kalla studenthumor, förutom att

de sjunger väldigt mycket, vilket jag har svårt för.

Han förknippar dem med

ett popkulturellt 90-tal, med rockgruppen Kent. Andres Lokkos mobil ringer för

tredje gången från Filmstaden. Han är försenad till premiären men har en sista

– ”rent objektiv” – invändning motlundahumorn.

– Det är väldigt

få humorkollektiv, speciellt som är sprungna ur studentverksamhet, som har

riktiga skådisar. Just Varanpossen kanske lider lite av det, de tycker om att

sjunga, men har inga skådisar. Och

då blir det mer spexigt.

– God bless Varangänget, men jag tror inte de kommer göra

Fyra nyanser av brunt om tio år, sager han.

Som självutnämnd humorexpert i

Expressen har Andres Lokko under hösten hävdat att bra humor saknar socialt

patos. Som MTV-serien ”Jackass”

– och badkarsracen i Lund?

Jo,

”overallerna gör en sann, poänglös humor”.

Men Andres ser en

skillnad mellan nonsens och nonsens. Studenthumor handlar om att kunna mycket

och flirta med den kunskapen. Humorn Lokko gillar handlar om att inte kunna ett

skit.

– Det finns en engelsk komiker som heter Chris Morris som jag

beundrar väldigt, väldigt mycket.

Han sa: ju mindre du vet om den du ska

driva med, desto bättre satir blir det.

På sajten och senare i boken

Spermaharen skildrade Killinggänget hur författaren och Afrikaentusiasten Henning

Mankell fick sin penis tvättad i åsnemjölk av afrikanska män.

– Det

brinnande ointresset. Den kompletta likgiltigheten – det är en intressant

drivkraft för att inte förfalla åt politisk satir där man gör Marjasin som

klipper sina kvitton och Pagrotsky som inte når upp till bordet. Ain’t

funny.

– Mankell jobbar för Afrika. Gud vad kul att ge sig på någon som

bara är duktig och trevlig. Det blir en intressant friktion, säger Andres

Lokko.

LUNDABON HANS LINDSTRÖM är politisk satirtecknare. I ett tjugotal

tidningar, från Hundliv till Dagens Nyheter. Det första han ritade var arga

katter. Han pluggade litteraturvetenskap, satt tentavakt, och skickade över ett

par katter till tentavakten bredvid. Som skrattade så hårt att Hans fattade att

han hade talang, och gick till gratistidningen Lundaliv.

– De hade inte ens

några pengar så jag fick betalt i starköl på Glorias. Om jag inte drack ut dem samlades

de på hög. Till slut hade jag 214 stora

starka, tror jag.

Hans

Lindström vill vara politiskt inkorrekt och berättar om problem med redaktörer

som vill sudda i Israelkritik och i ironier över feminister

och Gud.

Men i Lundaliv kommer nästan allt in oavsett om det är politiskt långtgående

eller handlar om sex. Jag tror att det i viss mening är högre i tak i Lund, kanske

just för att det är en studentstad.

ATT LUND ÄR EN snuskhåla bekräftas av

filmprofessor Olle Sjögren som tror att Lundahumorn alltid varit lite fräckare

eftersom stan haft nära till den kontinentala satiren och tyska kabarén. Olle Sjögren

tror snuskribban sattes, eller avsattes, när ämbetsmannaverken och medierna

fortfarande bara låg i Stockholm – och Lundensare vågade snuskskämta eftersom

de ändå inte räknade med

att göra karriär där. Nu betalar sig

våghalsigheten, menar tevekritikern och professorn Leif Furhammar i Stockholm.

-Just nu är det uppenbarligen Lund som gäller åtminstone i

teve, och med tanke på mediernas lust för sex och snusk är det väl alldeles

konsekvent.

SKÅNINGAR GILLAR SIN humor snuskig – men snäll. Det påstår i

alla fall Lena Frisk, korad 2003 års bästa kvinnliga komiker på Svenska

standup-galan. Hon är huvudnummer på Basilika Bars nystartade komediklubb, där

hon bjuder på många självironiska sexskämt. I present av sin man fick hon ett

par tangatrosor. Men trossnörena göms i fettvalkarna. Och trosan hänger fritt likt

ett Adam och Eva-löv. ”Kolla, no hands!” Ibland pratar hon direkt

till publiken.

Du har väl mössan på när du har sex också

så det inte droppar från ditt flottiga hår, ropar hon till

en ung toppluva långt bak i publiken. Han applåderar lite för länge.

Skånsk

humor är inte som den cyniska i Stockholm, tycker Lena Frisk och tar

”Hipphipp!”, som just nu lockar busslaster till Olympen i Lund, som

exempel.

– Hipphipp! tycker jag är underbart just av den anledning att den

är så varm. Mycket humor är ju som Killinggängets just nu. Det som inte är kul

ska vara kul. Man ska helst inte fatta någonting. Antihumor. Men en figur som

Tiffany Persson. Det finns ingen intellektuell baktanke med henne, säger Lena

Frisk i telefon dagen innan Basilika-premiären.

Hon såg Killinggängets

Henrik Schyffert på teve då han förklarade att man inte ska inte blanda ihop humor

med någonting som är roligt.

– Då förstår jag inte riktigt, skrattar

hon.

 

JESPER RÖNNDAHL TYCKER Skånehumorn har ädlare syften än den

stockholmska. Hans förebilder är radio- och tv-stjärnorna Anders (Johansson)

och Måns (Nilsson), som också är skolade i Radio AF.

– Anders och Måns i ”Så funkar det” är så trevliga och varma

människor. Till skillnad från många andra vill de inte sätta dit folk.

Att som Anders och Måns skoja med kunskap och med

universitetets patent på hur sådan ska

förpackas och presenteras funkar fortfarande i Lund. Den

superstela hedersdoktorn och filmkritikern

Jan Aghed är tacksam måltavla. Han brukade förekomma som

parodi i ekonomkårens tidning Lundtan. Och återuppstod i februari i Radio AF:s nystartade

humorprogram ”Papa Doc 2:0”. Varan-TV drev också med fnoskiga filmvetare – och

en upphetsad historieprofessor.

SÅDANA ROAR TECKNAREN Hans

Lindström. Hans fru som är sjuksköterska på neurologen brukar skvallra om

inlagda professorer med strokar och skallskador.

– Det kan komma fina gamla professorer dit som är så pilska

att dom försöker klä av sig nakna och

våldta dom andra gamla tanterna. Men de uttrycker sig

fortfarande på samma gamla eleganta lundensiska

som dom gjort när dom fungerat, berättar Hans  Lindström. Att driva med professorn som

tappat förståndet är typiskt lundensiskt, tror han.

I LUNDS UNIVERSITETS ”strategiska

plan”, som ska attrahera nya studenter, lockar man med

lundahumor. Det står att humor är typiskt för Lund. Det

låter mest självgott, men Jesper Rönndahl

tycker likadant.

– Det är det som är så himla bra med Lund. Att man får lov att

vara rolig utan att folk tycker man är störig. Det är en sorts atmosfär, folk

runtomkring en är roliga hela tiden.

Men Jesper är, som sagt, lite rädd för att resten av Sverige

ska tröttna.

– Jag är väl lite skraj att det ska bli en mättnad.

Sveriges Radio har ju ändå ett slags ansvar att hela landet

ska vara med och producera. ”Så funkar det”, ”Frank”, ”Hej domstol!” Bara

skåningar som programledare. Jag är förvånad att de inte sagt stopp tidigare.

JESPER RÖNNDAHL GLÖMMER nämna ”P3 Hiphops”programledare Timbuktu – från Norra Fäladen – som är

den mest framgångsrika av lundahumorister. Han är en halvmeter lång. Springer

in på scenen på KB en fredagskväll i för stor sombrero. Hans plufsiga partner

Chords bär minihatt. De och hela blåsorkestern Damn! har identiska overaller.

De uppför sig som en skolklass på lunchrast efter första

snön. Timbuktu sjunger mer än rappar. Drar på med hockeymatchmedleys. Tramsar.

Ordvitsar. Men utåtriktad också. Skjuter allmänpolitiska lagomprovokationer om

brass och Bofors. Försöker rimma hål på Alfred Nobel samtidigt som han svänger

med armarna som en snöängel. Snart lyfter han, tänker jag.