Lund är humorstad. Hans Alfredsson, Falstaff Fakir, HippHipp och David Batra:
akademikerhålan examinerar komiker i aldrig sinande ström. Men vad är lundahumor? Andres Lokko dissar i alla fall quarneval och badkarsrace. Andra tycker studentskojet är smartare – och varmare – än Stockholmsironin.
Beläst, självgod och naken. Vem älskar honom? Rätt många, tydligen.
På Sveriges Radio är det till exempel så tjockt med lundahumorister att en producent är
rädd för att lyssnarna snart ska tröttna.
Och all sex på teve just – också lundahumoristernas
fel.
Hur blev det så här?
Jesper Rönndahl, lundahumorist och producent för ”Hej
Domstol!” – som en tuff radiokritiker på DN nyligen utnämnde till P3:s bästa
humorprogram – ska debutera som ståuppkomiker på en restaurang i Malmö om tre
dagar. Han får bara två
starkbärs i betalning. Men humorister har betalt i
skratt. De är skratthoror, som Henrik Schyffert brukar säga.
JESPER BÖRJADE SOM gymnasiespexare i Lund. Men
är inte
så nostalgisk.
– En stelnad konstform. Det är så många måsten. Spexet har
ju en form som cementerades på 50- och 60-talet och som man inte får röra.
Det
måste vara så frustrerande. För många som håller på är jätteduktiga. Han
fortsatte till Radio AF – där många skratthoror övat sig – och startade
humorprogrammet
”Tinnitus”, som sändes i två år. Han var med och skapade snubben som hade så
stor pung att den fastnade i bildörren när han
skulle ta en taxi.
– Vi
hade bara med honom i ett program. Men sen var den med i en jingel också. Det
är kanske därför så många minns honom.
Tanken med ”Tinnitus” var att du
skulle skratta även om du inte pluggade i Lund. Vilket är viktigt. För
svårtillgängligheten tycks vara spexkulturens bekymmer.
Olle Sjögren,
filmprofessor vid Göteborgs universitet, förklarar.
– Studentspexen har
byggt på parodier av akademiska kunskapsbilder och har därför haft svårt att nå
ut. Det blir en typ av referenser som förutsätter en bildningssyn som odlas vid
universitet.
”Tinnitus”-redaktionen ville inte vara studentikosa. Men så
berättar Jesper om programhöjdpunkterna. Och det låter som de kanske
misslyckades.
Ta deras Jeopardy. En dag fick en panel öppna luckor under
rubriken släktkalas. Under 300 kronor stod det julmust. Panelen skulle kläcka
en ordvits om
julmust på släktkalas.
– It’s a must, säger Jesper.
Dessutom
sjöng man. Programledaren Björn Alverfeldt – som nu är Radio AF:s programchef och
frilansskribent för rubrikvitsiga Dygnet Runt
– minns ett program helt på
tyska.
– Jag dubbade Håkan Hellströms Ramlar, sager Björn Alverfeldt.
Och
så granskade man svensk folkmusiks koppling till satanismen. Björn lånade
samtliga folkmusikskivor på stadsbiblioteket. Och skrev sedan en
”Ungdjävelspolska
från Trehörningssjö”.
LUNDAHUMORISTERNAS SVAGHET för sång stör
Killinggängets manusskribent Andres Lokko. En fredagskväll dricker han rödvin
på Botulfs bar. Han är i stan för att premiärpromota Killinggängets svarta komedi
Fyra nyanser av Brunt. Och fnissar när jag undrar vad lundahumor är.
–
Quarneval, bokstaverar han. Badkarsrace.
Medaljer. Något väldigt
dammigt. Men det är klart att den utvecklats. Men jag vet inte, jag pluggade på
universitet 1987. I Stockholm.
Andres Lokko blev lundahumorns fränaste
motståndare
efter en krönika i Svenska Dagbladet 1997. Veckan efter
Varanteaterns (från Lund) tevedebut tyckte han det var dags att förbjuda all
humorproduktion utanför Stockholm.
– Jag tyckte deras första teveserie var
undermålig som fan, säger han sju år senare. Men grejen var väl att de var de
första som dök upp efter Killinggänget
som tog lite plats. De var i
Stockholm och gjorde liveshower hela tiden.
– Och då var det givetvis på
sin plats av mig att ha åsikter om dem. Och istället för att vara trevlig var
det så fruktansvärt roligt att skriva: ”detta är undermålig humor från
provinsen, all humor borde göras i STAN”.
Men Andres Lokko förknippar
inte Varanteatern med något studentikost.
– Varangänget har aldrig varit
dammiga. De är ju motsatsen till vad jag skulle kalla studenthumor, förutom att
de sjunger väldigt mycket, vilket jag har svårt för.
Han förknippar dem med
ett popkulturellt 90-tal, med rockgruppen Kent. Andres Lokkos mobil ringer för
tredje gången från Filmstaden. Han är försenad till premiären men har en sista
– ”rent objektiv” – invändning motlundahumorn.
– Det är väldigt
få humorkollektiv, speciellt som är sprungna ur studentverksamhet, som har
riktiga skådisar. Just Varanpossen kanske lider lite av det, de tycker om att
sjunga, men har inga skådisar. Och
då blir det mer spexigt.
– God bless Varangänget, men jag tror inte de kommer göra
Fyra nyanser av brunt om tio år, sager han.
Som självutnämnd humorexpert i
Expressen har Andres Lokko under hösten hävdat att bra humor saknar socialt
patos. Som MTV-serien ”Jackass”
– och badkarsracen i Lund?
Jo,
”overallerna gör en sann, poänglös humor”.
Men Andres ser en
skillnad mellan nonsens och nonsens. Studenthumor handlar om att kunna mycket
och flirta med den kunskapen. Humorn Lokko gillar handlar om att inte kunna ett
skit.
– Det finns en engelsk komiker som heter Chris Morris som jag
beundrar väldigt, väldigt mycket.
Han sa: ju mindre du vet om den du ska
driva med, desto bättre satir blir det.
På sajten och senare i boken
Spermaharen skildrade Killinggänget hur författaren och Afrikaentusiasten Henning
Mankell fick sin penis tvättad i åsnemjölk av afrikanska män.
– Det
brinnande ointresset. Den kompletta likgiltigheten – det är en intressant
drivkraft för att inte förfalla åt politisk satir där man gör Marjasin som
klipper sina kvitton och Pagrotsky som inte når upp till bordet. Ain’t
funny.
– Mankell jobbar för Afrika. Gud vad kul att ge sig på någon som
bara är duktig och trevlig. Det blir en intressant friktion, säger Andres
Lokko.
LUNDABON HANS LINDSTRÖM är politisk satirtecknare. I ett tjugotal
tidningar, från Hundliv till Dagens Nyheter. Det första han ritade var arga
katter. Han pluggade litteraturvetenskap, satt tentavakt, och skickade över ett
par katter till tentavakten bredvid. Som skrattade så hårt att Hans fattade att
han hade talang, och gick till gratistidningen Lundaliv.
– De hade inte ens
några pengar så jag fick betalt i starköl på Glorias. Om jag inte drack ut dem samlades
de på hög. Till slut hade jag 214 stora
starka, tror jag.
Hans
Lindström vill vara politiskt inkorrekt och berättar om problem med redaktörer
som vill sudda i Israelkritik och i ironier över feminister
och Gud.
–
Men i Lundaliv kommer nästan allt in oavsett om det är politiskt långtgående
eller handlar om sex. Jag tror att det i viss mening är högre i tak i Lund, kanske
just för att det är en studentstad.
ATT LUND ÄR EN snuskhåla bekräftas av
filmprofessor Olle Sjögren som tror att Lundahumorn alltid varit lite fräckare
eftersom stan haft nära till den kontinentala satiren och tyska kabarén. Olle Sjögren
tror snuskribban sattes, eller avsattes, när ämbetsmannaverken och medierna
fortfarande bara låg i Stockholm – och Lundensare vågade snuskskämta eftersom
de ändå inte räknade med
att göra karriär där. Nu betalar sig
våghalsigheten, menar tevekritikern och professorn Leif Furhammar i Stockholm.
-Just nu är det uppenbarligen Lund som gäller åtminstone i
teve, och med tanke på mediernas lust för sex och snusk är det väl alldeles
konsekvent.
SKÅNINGAR GILLAR SIN humor snuskig – men snäll. Det påstår i
alla fall Lena Frisk, korad 2003 års bästa kvinnliga komiker på Svenska
standup-galan. Hon är huvudnummer på Basilika Bars nystartade komediklubb, där
hon bjuder på många självironiska sexskämt. I present av sin man fick hon ett
par tangatrosor. Men trossnörena göms i fettvalkarna. Och trosan hänger fritt likt
ett Adam och Eva-löv. ”Kolla, no hands!” Ibland pratar hon direkt
till publiken.
Du har väl mössan på när du har sex också
så det inte droppar från ditt flottiga hår, ropar hon till
en ung toppluva långt bak i publiken. Han applåderar lite för länge.
Skånsk
humor är inte som den cyniska i Stockholm, tycker Lena Frisk och tar
”Hipphipp!”, som just nu lockar busslaster till Olympen i Lund, som
exempel.
– Hipphipp! tycker jag är underbart just av den anledning att den
är så varm. Mycket humor är ju som Killinggängets just nu. Det som inte är kul
ska vara kul. Man ska helst inte fatta någonting. Antihumor. Men en figur som
Tiffany Persson. Det finns ingen intellektuell baktanke med henne, säger Lena
Frisk i telefon dagen innan Basilika-premiären.
Hon såg Killinggängets
Henrik Schyffert på teve då han förklarade att man inte ska inte blanda ihop humor
med någonting som är roligt.
– Då förstår jag inte riktigt, skrattar
hon.
Â
JESPER RÖNNDAHL TYCKER Skånehumorn har ädlare syften än den
stockholmska. Hans förebilder är radio- och tv-stjärnorna Anders (Johansson)
och Måns (Nilsson), som också är skolade i Radio AF.
– Anders och Måns i ”Så funkar det” är så trevliga och varma
människor. Till skillnad från många andra vill de inte sätta dit folk.
Att som Anders och Måns skoja med kunskap och med
universitetets patent på hur sådan ska
förpackas och presenteras funkar fortfarande i Lund. Den
superstela hedersdoktorn och filmkritikern
Jan Aghed är tacksam måltavla. Han brukade förekomma som
parodi i ekonomkårens tidning Lundtan. Och återuppstod i februari i Radio AF:s nystartade
humorprogram ”Papa Doc 2:0”. Varan-TV drev också med fnoskiga filmvetare – och
en upphetsad historieprofessor.
SÅDANA ROAR TECKNAREN Hans
Lindström. Hans fru som är sjuksköterska på neurologen brukar skvallra om
inlagda professorer med strokar och skallskador.
– Det kan komma fina gamla professorer dit som är så pilska
att dom försöker klä av sig nakna och
våldta dom andra gamla tanterna. Men de uttrycker sig
fortfarande på samma gamla eleganta lundensiska
som dom gjort när dom fungerat, berättar Hans Lindström. Att driva med professorn som
tappat förståndet är typiskt lundensiskt, tror han.
I LUNDS UNIVERSITETS ”strategiska
plan”, som ska attrahera nya studenter, lockar man med
lundahumor. Det står att humor är typiskt för Lund. Det
låter mest självgott, men Jesper Rönndahl
tycker likadant.
– Det är det som är så himla bra med Lund. Att man får lov att
vara rolig utan att folk tycker man är störig. Det är en sorts atmosfär, folk
runtomkring en är roliga hela tiden.
Men Jesper är, som sagt, lite rädd för att resten av Sverige
ska tröttna.
– Jag är väl lite skraj att det ska bli en mättnad.
Sveriges Radio har ju ändå ett slags ansvar att hela landet
ska vara med och producera. ”Så funkar det”, ”Frank”, ”Hej domstol!” Bara
skåningar som programledare. Jag är förvånad att de inte sagt stopp tidigare.
JESPER RÖNNDAHL GLÖMMER nämna ”P3 Hiphops”programledare Timbuktu – från Norra Fäladen – som är
den mest framgångsrika av lundahumorister. Han är en halvmeter lång. Springer
in på scenen på KB en fredagskväll i för stor sombrero. Hans plufsiga partner
Chords bär minihatt. De och hela blåsorkestern Damn! har identiska overaller.
De uppför sig som en skolklass på lunchrast efter första
snön. Timbuktu sjunger mer än rappar. Drar på med hockeymatchmedleys. Tramsar.
Ordvitsar. Men utåtriktad också. Skjuter allmänpolitiska lagomprovokationer om
brass och Bofors. Försöker rimma hål på Alfred Nobel samtidigt som han svänger
med armarna som en snöängel. Snart lyfter han, tänker jag.
