Studenter i Iran riskerar sina liv när de kritiserar statsmakten. Ändå demonstrerar de för mänskliga rättigheter och har blivit landets viktigaste röst för demokrati.
-Idag kräver man öppet ett regimskifte, säger talesman för studentorganisation.
I höstas fick Ahmad Batebi permission från det ökända Evin-fängelset i Teheran – döv på ena örat och med en punkterad lunga. Det var konsekvensen av flera års tortyr. Men det dröjde bara några dagar innan Ahmad försvann spårlöst. Det är inte ovanligt att politiska dissidenter försvinner och aldrig återfinns i Iran.
Ahmads öde hade förseglats redan fyra år tidigare. Då var han 21 år och studerade film- och tv- produktion. Under sommaren mördades Ahmads vän som hade demonstrerat mot regimen.
I protest ställde sig Ahmad utanför Teherans universitet och höll upp sin döda kamrats blodbefläckade tröja inför en samlad journalistkår.
En bild av honom hamnade på omslaget av the Economist och spreds över hela världen. Strax därefter greps han och dömdes till livstids fängelse.
– Ahmad Batebi har blivit en av symbolerna för kampen som iranska ungdomar och studenter för, berättar Aryo Pirouznia.
Han är talesman för SMCCDI, en sekulär studentorganisation som kämpar för fred, demokrati, marknadsekonomi och mänskliga rättigheter i Iran.
– Studentrörelsen är en av de starkaste politiska rösterna i landet. De är unga och vill ha utveckling, demokrati och internationellt samarbete – precis motsatsen till regimens ideologi, säger Aryo.
Omvärlden fick upp ögonen för den iranska studentrörelsen sommaren 1999. Flera tidningsredaktioner i landet hade då slagits igen och studenterna demonstrerade för pressfrihet. Regimen gjorde allt för att stoppa protesterna. Men istället samlades tiotusentals studenter som krävde demokratiska rättigheter och det växte till den största demonstrationen sedan revolutionen 1979. Kaos utbröt: affärerna stängdes, demonstrationsförbud utfärdades och milissoldater kallades in.
Daniel Mokari, ordförande för liberala studenter i Linköping, var i Iran den sommaren. Han berättar hur han hamnade mitt i kravallerna.
– Det var första gången man såg folk gå ut på gatorna och skrika slagord om ett öppnare samhälle och mänskliga rättigheter. Plötsligt såg man kravallpolis med kedjor, käppar och kalashnikovs som slog ner studenter brutalt.
Hundratals arresterades. Många dömdes till långa fängelsestraff, uppemot 20 år. Andra dömdes till döden.
– Det fick det att ticka till i huvudet på mig. Jag kunde inte vända ryggen till dessa studenter, återvända till Sverige och fortsätta med mina studier som om ingenting hade hänt, berättar Daniel Mokari.
Sedan dess kämpar han för att lyfta frågan i Sverige och i EU. Bland annat har han tillsammans med några riksdagsledamöter skrivit ett brev till utrikesminister Laila Freivalds om Ahmad Batebis öde och krävt att hon agerar.
Aryo Pirouznia är väl medveten om riskerna med det politiska engagemanget. Han berättar om en kamrat som hittades död efter att ha ätit frukost på universitetet.
En annan hittades i studentkontoret – hängd. Regimen hävdade självmord. Men Aryo är övertygad om att de mördades på grund av att de var på väg ut ur Iran med känslig information.
Trots det höga priset tror Aryo att studenternas kamp ändå är början på något nytt.
– Ju mer regimen visar att den är ovillig att reformera och förbättra den nuvarande situationen, desto fler kommer att ansluta sig till oppositionen. Vi ser hur motståndet växer och radikaliseras för varje dag.
– Tänk på att man i juli 1999 bara vågade tala om rättvisa och yttrandefrihet. Idag kräver man öppet ett regimskifte.
