Det är struntprat att man ska vara tacksam för att Sverige erbjuder studiemedel. Man lånar ju det mesta och betalar tillbaka, skriver litteraturstudent.
Det som upprör mig mest med diskussionen kring studenterslevnadsstandard är följande:
Tacksamhetsidén.Jag ska vara tacksam eftersom ”jag får betalt föratt studera”, ”jag lever i ett land där alla fårstudera”, ”jag är kvinna och får studeraändå”. Om vi reder ut de vanföreställningar som ligger till grund för dylika påståenden hittarvi otrevliga sanningar. Vadå betalt? Ca 2000/mån ärbidrag, resten är lån. Bidragen kommer från statenoch från de pengar det är tänkt att vi studerande ska bidra med när vi kommit ut i arbetslivet.
Med tanke på all skatt vi kommer att betala ärdet här pengar som vi kommer att ha ”betalat tillbaka ”ganska snabbt när vi fått jobb. Jag gillar vårt skattesystem och sättet det här reproducerar möjligheter till exempelvis skolgång men ingen ska komma och säga attjag får ”betalt” för att plugga.
Nästa påstående om att leva i ett land där alla får studera kan jag bara skratta åt. Bara en sådan regel att studielånet inte betalas ut förrän en vecka efter kursstart gör ju att hyran i augusti är omöjligatt betala som studerande. Det andra exemplet: jag har aldrig undermin studietid träffat på någon som inte kunnat lånaav sina föräldrar, aldrig. När jag har ekonomiskaproblem och till exempel måste gå till tandläkaren,är mina studiekamraters standardlösning: ”mamma och pappa”. Jaha. Tro mig, kommer man från ett mindre bemedlat hem är påståendet att ”alla kan gåpå universitetet” ett slag i ansiktet. Om man inte hittarbostad i Lund får man bo i Malmö, 600 kr förbusskort, och går man inte på Malmö högskola (som visst infört billig tandvård för studenter – yougo!) är ett tandläkarbesök helt ödeläggande för budgeten.
Enligt mig är det bara den här förbannade tacksamhetstanken som hindrar en ordentlig studentrevolution. Så nu när jag har slagit hål på den kan vi väl sätta igång?
Alice Cassius-eggers
studerar barnlitteratur &
litteraturvetenskap
