-Studentikos? Rösten fylldes av avsmak inför det vämjeligabegreppet. Att Sveriges Musikakademikers Sång Kånntestskulle vara studentikos? Aldrig.
Jag hade i hastigheten omnämnt SMASK som ett studentikost evenemang i en ganska neutral ton, i betydelsen ett arrangemang ordnat uteslutande av – och kanske till stor del för, studenter. Men för studenten vid Musikhögskolan i Malmö var the s-word uppenbarligen just en svordom. En svordom som luktade hyrfrack, marinerad i nattstånden flaggpunsch.
Smask står för Sveriges Musikakademikers Sång Kånntest. (Kan förresten den lilla pikanta felstavningen komma undan som icke-studentikos? Nja, skulle väl inte tro det.) Det är en musiktävling, ordnad av studenter på Musikhögskolan och till formen mycket lik en melodifestival: tio bidrag. Högst tre minuter för varje. Dessutom en del specialregler, som krav på tonartshöjning. En deltävling hålls av varje musikhögskola i Sverige. Två vinnare går vidare till riksfinalen, som i år går i Göteborg.
Precis som i den riktiga melodifestivalen är publiken en brokig skara av studenter, schlagerfantaster och barnfamiljer. Den som söker en opretentiös, glad men stundtals lite intern tillställning har kommit helt rätt.
Besökaren förstår ganska snart att det är en strid på kniven mellan högskolorna. När publiken påminns om att ett Malmöbidrag faktiskt vann hela riksfinalen förra året dras applådåskor, fyllda av prestige, ned bland Slagthusets tegelväggar samtidigt som tävlingen börjar. Texterna är humoristiska,
ibland handlar de om sex, men de går aldrig över gränsen för det politiskt korrekta. Herregud, Gullan Bornemark är ju ordförande för en av jurygrupperna.
Orkestern består också av musikstuderande, och spelar alltså live, till skillnad från i SVT:s version av tävlingen. Just denna skillnad påpekas på ett närmast autistiskt vis ett tiotal gånger av konferencierer, jurygrupper och artister. Jublet stiger lika högt varje gång. En kollektiv salongsfylla hjälper till att skapa den uppsluppna stämningen.
Bidragens kvalitet varierar. Den lägsta nivån är inte pinsamt låg, mest lite tam på samma sätt som en reseledarshow sista kvällen på Kreta. Redan första gången de tio bidragen spelas upp förstår publik, artister och jurygrupper vilka två låtar som går vidare. Man behöver inte ha Bert Karlssons känsla för hittar för att förstå att den bögiga ”Kärlekens torg” i marschtakt har en gratisbiljett till finalen. Genidraget att skriva refrängens text på en stor banderoll för att underlätta allsång är publikfrieri på gränsen till fusk.
Det andra bidragets lyskraft är lika
tydlig, men svårare att definiera. En ballad, en duett, med klara anspelningar på TV-serien The Bachelor, får publiken på fall. ”Min ros” bjuder på oslagbar kemi mellan artisterna, och tonartshöjningen känns som att åka en berg- och dalbana. Salongsfyllan är med och hjälper till igen.
Hela arrangemanget utstrålar ironi till en början. Med sneda leenden sätter sig publiken och orkestermedlemmarna på plats. Men precis på samma sätt som den mest inbitne musikfantast kan avslöjas med att ha signaturmelodin till Falcon Crest på datorns spelningslista glömmer alla bort ironin efter en stund, och avslöjar sig som mottagliga för billiga musikaliska grepp.
Var lokalpressen håller hus? Ingen aning.Gayfaktorn? Inte så hög som man kan tro Studentikost? Absolut.
