Är populärkultur vår tids axelvaddar och kursdeltagarna moderna överlevare?
En ny kurs på Campus Helsingborg diskuterar allt från naturliga kroppar till Big Brother.
Den här morgonen har Kvällsposten tapetserat staden med två människor som har sex i ett handfat. “Big Brother-paret hade sex i direktsändning” ryter löpsedlarna – men trots det tvärsäkra tonfallet är två tjejer inne på en Pressbyrå i Malmö skeptiska.
– Direktsändning? Big Brother går väl inte i direktsändning, säger den ena.
– Åh nej inte med den äckliga, säger den andra.
En timme senare ringer det in för den nystartade kursen Populärkultur och medier på Campus Helsingborg. Huvudläraren Malin Ideland är höggravid, rödhårig och förvånad över uppmärksamheten. Lokalpressen har tidigare skrivit notiser om kursen och nu är Lundagård här.
– Vi är en nyhet, journalistiken intresserar sig för nyheter, därför är Lundagård här, förklarar Malin Ideland inför en församling som skruvar på sig.
Det är sant. Men faktum är också att studenter, i alla fall några av oss, är storögt fascinerade av akademiker som tar sig an populärkultur. Göran Bexells främsta forskarmerit bland studenter är tveklöst hans studier kring Motorsågsmassakern. Farbrorn måste stå på vår sida.
– Hur går det till, är det typ fem poäng Cosby? Du ska kolla upp hur det går till, instruerar en fnissig Lundagårdsredaktör dagen innan avresa.
Hur går det till? Ögonblicket när doktoranden bestämt sig, när han för första gången doppar tån i popkulturen. Står prefekten bredvid i galonbyxor och med en påse vita hotellhanddukar? “Du är alltid välkommen tillbaka hit upp Tobias. Det vet du.” Popkulturens uttolkare är äventyrare.
åtta av femton elever har tagit sig till dagens lektion om kroppen i populärkulturen. Kursen som helhet består i tre delar. En femma introduktion av kulturanalytiska redskap, en tia fördjupande temastudier med individuella projektarbeten som final och en avslutande femma om populärkulturella fantasier.
En film rullar igång från ett museum i London där den tyska konstnären Günther von Hagens ställer ut plastinslagna döda människokroppar och det skickas runt en DN-recension av samma utställning skriven av Dan Jönsson.
– Det här är kanske mer finkultur egentligen, garderar sig Malin Ideland.
Efteråt frågar jag henne om etnologiska institutionens officiella definition av populärkultur. Den är under konstruktion, svarar hon leende.
Den tillfälliga definitionen tycks i alla fall bred. Under kafferasten berättar två tjejer om sina projektarbeten. Linda Brink, tjänstledig fritidspedagog från Helsingborg i tvärrandig top med matchande strumpor, ska analysera Big Brother, hennes väninna skriver om trisslotter, och en kille som heter Peter Sporremark ska syna en lokal dragshowgrupp.
Efter kafferasten redovisar eleverna hemläxan: alla har ombetts ta med bilder på naturliga respektive onaturliga kroppar. Peter Sporremark rullar upp en jättestor plansch på George i Seinfeld, som exempel på en naturlig kropp. Amerikanska brudar som Beyonce och Paris Hilton får sina onaturliga kroppar runtskickade.
– Paris Hilton, vem är det? undrar en kille längst bak.
– Åh, det gick vi ju igenom om förra veckan, svarar en tjej längre fram.
Sen får studenterna skämmas en smula. Kroppar kan kompliceras ytterligare. Malin Ideland påpekar att även George Costanza går till frisören, rakar sig, och därmed inte är helt naturlig.
Liksom vi alla andra är George en cyborg – en hybrid av människa och maskin. Ämnet verkar hett. I senaste numret av ”Tidskrift för litteraturvetenskap” presenteras en annan cyborg, Karlsson på taket. “Nej, att Karlsson inte är vilket hösäck som helst står klart. Sedd som technobody satsar han mer på techno än på body [.]”, står det i uppsatsen, som också visar att popkulturens uttolkare inte nödvändigtvis pratar popkulturens språk. Även om båda dansar till anglicismer.
Linda brink sa under kafferasten att den här kursen medvetandegjort hennes syn på vardagen, att hon ser saker hon inte sett förut. Och att det har varit givande.
Men kanske är den kursen mer än givande, kanske är den en modern överlevnadskurs.
Även de mest finbelästa poeter tvingas ju idag be om ursäkt för sina skivsamlingar.
Glöm allt gammalt klasstjafs. Idag definieras vi enbart utifrån storleken på våra populärkulturella referensramar.
Humanistpoäng som dessa är kanske vår tids axelvaddar. Vi blir i alla fall allt fler som aldrig skulle våga gå på fest utan dem.
