Att både vara student och ensamstående för-älder går inte så bra ihop. ”Antagligen är det därför som det inte finns fler av oss”, skriver Kati Hollósy.
Jag är inte bara student, jag är mamma också…
Höll på att sätta kaffet i halsen när jag läste Per Johanssons insändare ”Det går visst att studera med barn” i senaste numret av Lundagård. Jag vet inte vad Per studerar eller hur länge han har gjort det men att rekommendera någon att skaffa barn tycker jag är lite för starkt. Jag är själv mindre än en månad från min fil. mag. och har haft barn under hela den tid jag studerat. Det Per beskriver känner jag inte alls igen. Under de här åren har jag läst många olika kurser och det är stor skillnad att vara student och förälder beroende på vad man läser, om man är ensamstående eller sambo, om man har en annan inkomst utöver studiemedlet osv. Verkligheten ser olika ut för alla studenter, även de med barn. Det här är min verklighet.
Oftast när student-med-barn-frågan diskuteras så pratas det om tid och pengar. Två viktiga faktorer visserligen och något som alltid känns som en bristvara vare sig man har barn eller inte. Men det jag har saknat ännu mer är någon som är i samma situation. Jag har läst kurser där majoriteten av mina kursare var mellan nitton och tjugotvå år gamla, vissa direkt från gymnasiet och många bodde fortfarande hemma med föräldrarna. Även om jag bara var några år äldre så levde vi i två olika världar. När föreläsningen var slut kunde de andra gå och ta en fika medan jag åkte hem till mitt barn. För att inte tala om blickarna jag fick när jag berättade att jag har ett barn. Helt plötsligt var jag en annan person i deras ögon. Jag har även läst kurser där medelåldern var något högre och flera andra också hade barn men fortfarande ingen som var som jag, ensamstående student med barn. Under de nio terminer jag läst på universitet har jag träffat två andra ensamstående mammor. Studentliv och ensam förälder funkar inte riktigt bra, det är antagligen därför som det inte är fler av oss.
Per har alldeles rätt; det går att studera med barn men det är inte lätt alla gånger. Det finns positiva sidor som att jag aldrig fått ångest över en tenta för jag har något annat i mitt liv som är viktigare än studierna. Samtidigt är hon den bästa motivationen som finns för att jag ska klara av studierna så att jag någon gång kan bli en ”vanlig” förälder. Det negativa är att dygnet bara har tjugofyra timmar. På de timmarna ska du försöka hinna umgås med ditt barn, plugga, städa någon gång då och då, träffa familj och vänner, kanske jobba lite extra för att dryga ut studielånet och även hinna sova några timmar varje natt. Då gäller det att prioritera och det är inte lätt. Varje minut som jag prioriterar något annat före tid med min dotter så får jag skuldkänslor. Jag har pluggat sen hon var fyra, idag är hon tolv. Hon har vuxit upp med en mamma som är student och aldrig har tid eller pengar. Hur har det påverkat henne? Min förhoppning är att en dag ger mina studier mig utdelning i form av ett bra och välbetalt jobb. Kanske kan jag då försöka kompensera henne för alla timmar jag missade på grund av att jag var tvungen att plugga inför nästa tenta?
Jag säger inte att du inte ska skaffa barn när du studerar eller avstå från att börja studera om du har barn. Jag säger bara att du ska tänka efter både en och två gånger, för livet som student med barn är inte riktigt så enkelt som Per Johansson får det att låta.
Kati Hollósy
Institute of communication magisterprogram i kommunikation på campus hbg
