Linje lusta
Av:Tennessee Williams
Plats: AF:s konsertsal
Arr: Lunds nya studentteater
Stella! Steella! Steeeeella!!!
När en av film- och teaterhistoriens mest kända scener kommer blir det något av ett genant antiklimax. I Lunds nya studentteaters uppsättning av Tennessee Williams drama Linje lusta från 1947 förvandlas episoden till ett nödvändigt ont. Kanske beror det på ett medvetet försök att distansera sig från Elia Kazans tolkning i filmatiseringen från 1951. Det är förståeligt. Stanley Kowalsky, Marlon Brandos paradroll såväl på film som på Broadway, har odödliggjorts som en dyngsur och förtvivlad gaphals i ekivokt söndersliten T-shirt. Pelle Zetterströms Stanley däremot, är både torr och påklädd.
Det är inte helt fel, för kostymören Sofia Ohlssons geniala fusion av femtio- och sextiotal som smakfullt bekläder ensamblen är en av uppsättningens stora behållningar.
I Linje lusta dyker Blanche DuBois, en åldrad southern belle ur den gamla plantagearistokratin, upp hos sin deklasserade syster i New Orleans. Systern Stella är gift med Stanley, en fabriksarbetare av immigrantfamilj. Familjegodset är förlorat, men Blanche håller liv i klasshögfärden och illusionerna till Stanleys djupa förtret. Konflikten mellan den enas drömvärld och den andres nakna realism blir en kamp på liv och död.
Den amerikanske litteraturvetaren John M Clum har kallat Blanche DuBois för ”the quintessential gay character in American closet drama”. Dramat skildrar den homosexuella erfarenheten på ett kodat sätt, menar Clum. Tennessee Williams lär själv ha sagt ”jag är Blanche DuBois”. Denna tolkning i en eller annan form har dominerat läsningen av Linje lusta allt sedan urpremiären och dramat betraktas som en milstolpe i queerdramatiken. Detta har dessvärre helt gått regissören förbi och all den undertryckta sexualitet som ruvar i texten har således ignorerats.
Varje teateruppsättning står och faller med regissörens tolkning av verket. I Linje lusta är det ledsamt tydligt hur en ytlig förståelse kan ställa till det. Nyanserna i dialogerna slipas ned och subtila antydningar går förlorade. Tragedin förvandlas till lustspel.
Det som räddar uppsättningen och stundtals lyfter den till förbluffande höjder är Helena Gothering som Blanche. Hennes eleganta uppenbarelse är kusligt lik Ingrid Bergmans och vid flera tillfällen tycker jag mig se överenstämmelser även i mimiken och i den fyrtiotalistiskt noggranna fraseringen. Min enda invändning är den överdrivna betoningen av Blanches hysteriska drag. Att detta bör lastas regin är fullkomligt klart, för Gothering visar vid upprepade tillfällen att hon till perfektion behärskar de återhållna gesterna. Det är i de eftertänksamma replikerna hon är som bäst.
I slutscenen är jag beredd att förlåta uppsättningens brister, då är nämligen Gothering så gripande att mitt högra öga tåras vid den klassiska repliken: Vem du än är: jag tackar dig. Jag har alltid förlitat mig på främlingars välvilja.
