Homosexualiteten är inte länge kriminell – bara osynlig. Universitetet och studentmiljön i Lund stänger fortfarande in homosexualiteten i garderoben.
I år är det 60 år sedan homosexualitet avkriminaliserades i Sverige. Tidigare riskerade två av samma kön som hade sex med varandra att dömas till två års straffarbete. Men kampen för att försöka piska tillbaka rörelsen för sexuellt likaberättigande fortsatte från de mest oväntade läger. I början på femtiotalet skrev den socialdemokratiske riksdagsmannen Ture Nerman, tidigare även clartéist och kommunist, i den antinazistiska tidningen Trots allt! om hur han misslyckats att höja åldersgränsen för homosexuellt umgänge från 18 till 21 år: ”Det var absolut hopplöst i tidens överdrivna tolerans mot allt snedvridet och abnormt. Från försvararna av slappheten kan man få höra så kusliga repliker som att det abnorma är lika naturligt och värt hänsyn som det normala”.
Att liberaler och socialister, som historiskt sett gått i bräschen för sexuell frigörelse, också aktivt drivit opinion mot homosexuellas rättigheter i frihetens namn är relativt okänt. Gayrörelsen riskerar ofta att bli enformig i utpekandet av sina fiender. Pingstpastorn Åke Green, som för ett år sedan höll predikan ”Är homosexualitet en medfödd drift eller onda makters spel med människor” och nu dömts till en månads fängelse för hets mot folkgrupp, har ägnats enorm uppmärksamhet. Med rätta, visserligen.
Men betydligt mer energi borde riktas mot universiteten: samhällets upplysningstempel där vetenskapens klara ljus ska främja demokrati och utveckling. Här frodas nämligen betydligt mer svårdefinierade krafter: Det Stora Tigandet. Osynliggörandet. Normen om det heterosexuella. Det som gör att studenter kan läsa vid universitetet i åratal utan att behöva nämna ordet homosexuell, även på utbildningar där det borde vara helt självklart.
En rapport från Lunds universitet ”Risk för diskriminering”, som kom för knappt ett år sedan, visar att det största problemet som homo- och bisexuella studenter upplever är att i stort sett all verksamhet vid universitet utgår från att alla är heterosexuella. Det andra, homosexualiteten, är det avvikande. Läs mer om detta i Rakel Chukris recension av den nyutkomna antologin ”I den akademiska garderoben” på sidan 18.
Studentlivet utgör en annan stor del av det lundensiska tigandet. I universitetets rapport beskriver flera av de intervjuade bland annat nationernas verksamhet som av och för heterosexuella. Ett lesbiskt par blev till exempel nekade att gå på en bal tillsammans och uppmanades att hitta manligt sällskap. Även vissa delar av Akademiska Föreningen uppfattas av de intervjuade hysa en homofientlig miljö.
Det finns trista tendenser till att Lunds universitet håller på att bli ett vattenhål för de konservativa studenterna. Med sin anrika historia och traditionsrika studentliv lockar Lund vissa grupper – och skrämmer andra. Lund tillhör bland de sämsta lärosätena på att rekrytera studenter med utländsk bakgrund.
Man är heller inte särskilt bra på att motverka social snedrekrytering. Det tycker många är finfint eftersom det gör att statusen bibehålls och kanske också förstärks. Lund förblir ett RIKTIGT universitet, utan politiskt korrekt tjafs.
Homosexualitet är och ska fortsätta att vara en privatsak. Vad folk gör i sängkammaren ska man inte bry sig om, verkar många resonera.
Men vad behövs då för att bryta tystnaden? Ett pridetåg genom Lundagård med rektor Göran Bexell som öppningstalare skulle garanterats synas. Jag föreställer mig en grupp i tåget med plakaten ”Stolta homosexuella lärare” och studenter som delar ut flygblad om kränkande kurslitteratur. Tanken är mer rolig än användbar.
Tigandet är tyvärr en av de starkaste fienderna till normaliseringen och synliggörandet av homo- och bisexualitet som finns kvar i Sverige. Mycket svårare att rå på än gapiga pingstpastorer, men desto väsentligare att bekämpa.
Karin Olsson
redaktör och ansvarig utgivare
