Lundagårds kartläggning visar att hälften av LUS-topparna arbetat för universitetet efter ordförandetiden.
Ordförande och vice ordförande för Lunds universitets studentkårer (LUS), är studenternas främsta ansikte utåt. De blir under sitt år hej och du med rektorn och andra universitetstoppar – samtidigt ska de kämpa för studenternas sak.
Hälften av de gamla ordförandena arbetar eller har efter sin tid på LUS arbetat som tjänstemän på universitetet. En naturlig fortsättning, anser de flesta av dem, men några höjer ett varnande finger.
Ordförande för LUS förväntas varje dag stå upp för över 30 000 studenters intressen gentemot universitetet. Att han eller hon sköter sitt jobb har stor betydelse för vilket genomslag studenternas åsikter får.
Lundagård har talat med alla som suttit på LUS högsta poster sedan organisationen bildades, men uteslutit de två som nyss avträtt sina poster. Sju av fjorton har stått på universitetets lönelista. Bara en person jobbar inom ett helt annat område. De andra har gått vidare till andra högskolerelaterade yrken och fackförbund eller studerar fortfarande.
Ingen av de före detta ordförandena tycker att det är särskilt konstigt att många fortsätter sin karrär på universitetet.
– Man har ett genuint intresse för utbildnings- och forskningsfrågor och får många kontakter. Man skaffar sig också en stor erfarenhet, vilket gör en till en tillgång för universitetet, säger Michael Eriksson som var ordförande 98/99.
Ytterligare en förklaring till fenomenet är ren bekvämlighet, tror Göran Hellmalm, som var vice ordförande 97/98. Själv jobbar han idag som handläggare på Borås högskola.
– Väldigt många inom kårerna är sådana som inte har koll på vad de ska göra med livet, så det blir lätt att bara glida med, säger han.
Tio av fjorton LUS-ordföranden tycker att det är helt oproblematiskt att gå från studentpolitiken till universitet. Men resterande fyra ser en risk att vissa ordförande hellre vill hålla sig vän med universitetsmakten än att ta strid för studenternas sak.
En av dem är Patrik Kruse, LUS första ordförande.
– Det finns definitivt en sådan risk. På min tid hade vi en väldigt strikt policy att inte bli beroende av universitetet. Men idag åker de på konferenser som är betalda av universitetet och det tror jag kan vara en farlig utveckling, säger han.
Tror du att karriärstänkandet ibland kan gå före uppdraget att företräda studenterna på ett bra sätt?
– Ja, jag vet att det har gjort det i vissa fall, säger han.
Han har sett hur LUS självbild har förändrats sedan han slutade 1997.
– Vi ville vara självständiga. I dag ser de sig mer som en partner till universitetet. På ett sätt gör de kanske rätt eftersom man kan få mer gjort genom att ha en mer kollegial relation, men samtidigt blir det svårare att bråka när det behövs, säger han.
Kathrin Österlund gör samma bedömning som Patrik Kruse. Hon var ordförande 97/98 och fortsatte sedan som ordförande för SFS, Sveriges Förenade Studentkårer. Därefter började hon direkt på Utbildningsdepartementet. Hon berättar att en stor del av hennes anställningsintervju på departementet handlade om problematiken att gå från ett förtroendeuppdrag inom studentpolitiken in i maktens korridorer.
– Men många idag ser inte någon motsättning alls mellan sina intressen som studentfackliga företrädare och universitets- eller fakultetsledningen. Det tycker jag är oerhört märkligt.
Göran Hellmalm tror att karriärs- vägen till universitetet snarare är ett problem för trovärdigheten utåt än vad det påverkar studentinflytandet rent faktiskt.
– Det kan vara ett trovärdighetsproblem att en studentföreträdare snabbt går över till fiendesidan så att säga. Att man kliver ner från barrikaderna och går in i finrummet.
Men majoriteteten av de gamla ordförandena håller inte alls med. De tror inte att ordförandena blir underdåniga för att de vill bli kompis med förvaltningschefen. Snarare tvärtom, hävdar flera. Den som inte är kompetent och tuff får ingen respekt.
– Jag hade flera konflikter med en person men samma person erbjöd mig jobb efteråt, säger Katja Wibell, vice ordförande 96/97.
Flera påtalar också att gamla kåraktiva i universitetsförvaltningen många gånger är LUS bästa informationskällor och att de för in studentperspektivet i hjärtat av universitetet. De anser också att många av de första ordförandena har en romantiserad syn på att det gynnar studenternas sak att jämt stå i opposition till universitetet.
En som ser sig själv som ett levande bevis för att det är postivt att ha erfarenhet från båda sidorna är Lars Larsson, idag projektsekreterare på utvärderingsenheten. Han var ordförande 99/00 och sågade en utnämning av universitetet som landets bästa på studentinflytande.
– Boel [Boel Flodgren, dåvarande rektorn, red anm] blev rasande, men nu får jag ändå jobba med kvalitetsfrågor, säger han.
Lars Larsson ser närheten mellan universitetet och kårvärlden mer som ett problem för kårvärlden i sig själv.
– Många klamrar sig fast vid studentvärlden och det är inte alltid så positivt. Vissa är kvar för länge och springer omkring som bittra rester, säger Lars Larsson.
FAKTA / Undersökningen
– Lundagård har kontaktat alla på LUS högsta poster sedan organisationen bildades 1996, men uteslutit de två som nyss avträtt sina poster.
– Sju av fjorton ordföranden har stått eller står på universitetets lönelista. Bara en person jobbar inom ett helt annat område. Övriga har gått vidare till andra högskolerelaterade yrken och fackförbund eller studerar.
– Uppgift om studieresultat är hämtad från LADOK. Lundagård saknar uppgifter på poäng som ev. tagits vid andra lärosäten.
