Samtidigt som Filmstudion
fyller 75 år presenterar de sitt
bästa filmprogram på länge.
I jubileumssviten visas en mängd kanoner
som Pansarkryssaren Potemkin och skräckklassikern
Trasdocken. Men det finns också
plats för mer obskyr film. En av de roligaste
är kanske bröderna Coens debutfilm Blood
simple, en kärv mordhistoria i noir-stil.
En mindre guldgruva är också retrospektivet
med australiensiskan Jane Campion, en av
världens främsta kvinnliga regissörer. Hennes
senaste filmer har inte riktigt hållit måttet,
som till exempel den genreförvirrade Holy
smoke. Men de tidiga filmerna är originella
dramer med en tydlig konstnärlig ambition. I
en tid när Svenska Filminstitutet desperat försöker
förbättra sin gubbiga image genom att snabbt pressa fram alldeles för många taffliga
filmer om och av unga kvinnor, till exempel
pekoralet Fröken Sverige, är det skönt att se en
kvinnlig regissör av klass och inte kvotering.
Sin främsta kulturgärning i höst gör Filmstudion
inte genom att uppfostra Lundastuderna
i gamla klassiker, utan genom egenimporten
av ny argentisk film – filmer som
annars aldrig skulle komma till Sverige.
Ett av terminens mer ovanliga grepp är att
visa tre Indiana Jones-filmer som lördagsmatinéer.
Frågan är om Filmstudion övergivit
den nördiga kalenderbitar-attityden och lagt
sig till med en postmodern smakprofil? Antagligen
är det ett sätt att bredda sig för att
locka nya besökare i tider när medlemsunderlaget
sviktar. Kul är det hur som helst.
