Vi har fått en ny utbildningsminister. Han heter Leif Pagrotsky och gillar att gå på Hultsfredsfestivalen. Sommaren förra året satt en 50-årig Paggan i en sunkig soffa mitt ute på småländska höglandet iklädd en svart jacka och snusnäsduk runt halsen. För ZTV berättade han att Union Carbide var hans festivalfavorit. De pratade visst lite politik också. The Hives hade hissat upp ”Nej till EMU”-banderoller på scen. Trots munkavlen från Göran Persson medgav Pagrotsky att han tyckte det var en ”häftig grej”.
Under sina sju år i regeringen, först som handelsminister och sedan som näringsminister, har bilden av Pagrotsky tonat fram som en ledare med vind i ryggen. Han har blivit poppis genom att hänga med The Cardigans och hylla det svenska musikundret som exportvara. En kul kille, inte som Nuder och Ringholm. En exkurator på Västgöta nation intygar i det här numret att hedersledamoten Pagrotsky rumlade med studenterna hela natten på en bal i Lund häromåret. Enligt uppgift var han ”mycket populär bland flickorna”.
Pagrotsky är en av de slipade karriärsossar som lika gärna kunde vara moderat om det råkade vara partiet i regeringsställning. Med det i bakhuvudet tillsammans med hans ungdomliga framtoning dras tankarna till Erik Zsigas debutbok Popvänstern (Timbro) om den hippa och snygga falangen av vänstern. Den som utåt står för solidaritet, med sedan handlar enligt en annan mall. Boken är minst sagt svajig, men begreppet funkar rätt bra på Pagrotsky.
Vi kommer definitivt att få en coolare minister, men utan den gedigna kunskap om utbildningspolitik som avgående Thomas Östros trots allt har. Pagrotsky lyckades göra bort sig redan under den första presskonferensen efter att utnämningen offentliggjorts: ”Det här är första jobbet jag haft som inte har ett dugg med ekonomi att göra.”, sa han glatt. En rad högskolor och universitet står idag inför akuta pengaproblem och i Lund är situationen värst i hela landet. Uttalandet visar hur lite koll han har på vilka frågor som högskole-Sverige tampas med. Helt utan genans erkänner han också den brist på erfarenhet han har om sina nya ansvarsområden.
Förflyttningen av Pagrotsky till utbildningsdepartementet tycks vara en nödlösning, snarare än att han är rätt man för jobbet. Efter att Pagrotsky gjort sig omöjlig hos Svenskt Näringsliv gick han inte att ha kvar som näringsminister. Men som en av de mest populära i regeringen, tillika EMU-motståndare, är det omöjligt att peta honom. Göran Persson måste dels tänka på opinionssifforna, dels på att hålla ihop sitt parti.
Att pagrotsky från och med den första november också blir kulturminister känns mer logiskt. Det passar hans musik- och designintresse. För studenterna innebär titeln som dubbelminister att han bara blir utbildningsansvarig på halvtid. Det är inte bra. I bästa fall skulle den förestående sammanslagningen av kultur- och utbildningsdepartementet kunna bidra till att det humanistiska bildningsidealet får en större betydelse när kultur- och utbildningsfrågor nu kommer närmare varandra.
Tyvärr är det mycket mer sannolikt att Pagrotskys bakgrund som näringsminister kommer att göra tillväxt ännu viktigare som drivkraft inom utbildningspolitiken. Han har till exempel arbetat målmedvetet för att öka kommersialiseringen av forskningsresultat. En förstärkning av den strikt nyttoinriktade synen på utbildning och forskning, som länge varit socialdemokratins signum, är inte vad vi behöver.
Vilken roll spelar då egentligen bytet av utbildningsminister? Det finns en möjlighet att det innebär lika lite som när en sliten galjonsfigur ersätts med en ny. Staben runt utbildningsministern förblir densamma. Demokratiromantikerna skulle storkna om de förstod hur stor makt byråkraterna och experterna har. Tänk på att Pagrotsky knappt får en månad på sig att sätta sig in i den nya forskningspropositionen som ska presenteras om några veckor. Den omfattar 26 miljarder kronor per år och ska styra landets forskning och utveckling fyra år framöver. Detta visar hur marginell betydelse departementschefen kan ha för realpolitiken.
Men för en stark och sakkunnig minister finns det möjlighet att rå på tjänstemannastyret och leda utvecklingen av sitt politikområde. Det är tveksamt om Pagrotsky idag har auktoritet nog för att lyckas med det. Som utbildnings – och kulturminister kommer han visserligen att få obegränsade möjligheter att odla sin popvänsterimage. Nationalekonomin byts ut mot opera, digital-tv, media och konst. Från en medial synvinkel kommer Pagrotsky garanterat att bli mångfalt mer populär än sin grå företrädare. Det räcker dessvärre inte. Studenterna har problem som kräver en minister som är mer än killen hela dan.
Karin Olsson
Redaktör och ansvarig utgivare
