En kompis till mig håller på att sätta rekord i minimalt pluggande. Vi kan kalla honom för Tobbe.
För ett år sedan läste han sociologi och när hemtentan till en delkurs lämnades ut hade han missat över hälften av föreläsningarna och knappt öppnat böckerna. Tobbe bestämde sig för att inte skriva tentan. Men strax före inlämning ångrade han sig. I tre dygn skrev han som en galning.
– Om jag blir godkänd så är det skandal! Det kan ju inte krävas så här lite för att bli godkänd, sa han när allt var klart.
Två veckor senare kom tentabeskedet. Godkänd. Fem extra universitetspoäng registrerades i Ladok. Händelsen har sedan dess upprepats ett antal gånger.
Tobbe är förmodligen inte ensam om det här. Men det ironiska är att han inte missar ett tillfälle att tala om hur dålig utbildningen är vid universitetet. Det han själv utnyttjar – att studenter kan slappa sig igenom vissa kurser – är det han stör sig mest på.
Jag känner igen kritiken. Under min tid i Lund har jag hört många som, liksom jag själv, varit missnöjda med att kraven för att klara en kurs är så låga. Nästan alltid har det stannat vid korta diskussioner på kafferasten.
Visst, man kan studera mer än Tobbe. Men det finns också ett samband mellan antal undervisningsstimmar och den tid som studenter lägger på sina studier. Ju färre lärarledda timmar, desto mindre pluggar man.
Problemet med de låga kraven är att värdet på en examen devalveras. Eller för att använda ekonomiska termer: studenten får mindre valuta för pengarna.
Svensk utbildning är förvisso gratis men studielånet är knappast en obetydlig summa. En student som läser ett fyraårigt program och tar fullt studielån lånar cirka 180 000 kronor och en läkarstudent tar sammanlagt en kvarts miljon kronor i lån. Då är inte ens räntan inräknad.
Med tanke på investeringens storlek är det inte orimligt att se sig själv som en kund. Och som kund kan man använda sin konsumentmakt för att påverka.
En första åtgärd borde vara att prata med kåren som ska sköta Utbildningsbevakningen. Studenter måste vara medlemmar i en kår, men det är få som kräver resultat av sin medlemsavgift. En annan åtgärd kan vara att ta reda på hur utbildningen är vid andra universitet.
Det är dessvärre inte helt lätt att göra ett kvalificerat val, eftersom det inte finns någon saklig fakta om vilket universitet som är bäst inom respektive områden. Ett sätt skulle vara att förse kurser och program med en innehållsdeklaration. Där kan det stå hur många föreläsningar och antal timmars handledning som ingår. Men även resultatet av kursutvärderingar.
Med den informationen skulle studenter kunna göra ett betydligt mer informerat val än de kan idag.
Givetvis finns det gränser för hur mycket man själv kan påverka. Idag får institutionerna betalt för varje student som läser klart en kurs, och det är ett starkt incitament för att godkänna studenter som bara hasat sig igenom utbildningen. För de resurssvaga institutionerna är det inte ens ett val: det är ett måste för att de ska kunna överleva. Med största sannolikhet kommer regeringen inte heller att skjuta till mer pengar per student till utbildningen. Därför vilar ansvaret tungt på enskilda studenter att försöka driva fram en kvalitetshöjning.
Så frågan är: Vad vill du få ut av din investering?
Rakel Chukri
Biträdande redaktör
