Unga och konservativa

I Sverige är traditionalism något av det fulaste som finns. Men värde­konservatismen har funnit jordmån vid universiteten. Andreas Karlgren, juriststudent i Lund, tycker att allt gick snett efter franska revolutionen

och Pontus Löfstrand anser att Bayern är det perfekta samhället.

För några veckor sedan återvaldes Bush i USA och de politiska analytikerna slog fast att moralfrågorna avgjorde valet. Ungefär samtidigt i Europa tvingades italienaren Rocco Buttiglione bort från EU-kommissionen på grund av sina konservativa uttalanden om kvinnor och homosexuella. Fläkten från det katolska syd drog snabbt över Sverige och Buttiglione stämplades som en enskild mörkerman. Förklaringen till utgången i presidentvalet löd att det amerikanska folket är oupplyst och inte förmår hålla rågången klar mellan religion och politik.

Sverige är ett land präglat av kulturradikalismen och det råder en nästan total avsaknad av konservativ opinionsbildning. Med undantag för en och annan knarrig överste som bjuds in till debattprogram i underhållningssyfte, är det offentliga samtalet rensat från värdekonservativa värderingar. Därför förstår vi också så lite av traditionalistiska stämningar utomlands.

Ironiskt nog är den konservativa rörelsen i Sverige ung och finns främst på de traditionella studieorterna. Andreas Karlgren, 21 år, läser juridik i Lund. Han bor på det kristna studenthemmet Laurenti och ägnar sin fritid till att vara ungdomsordförande för det nystartade partiet Högerpartiet de konservativa.

– Vi är inte inrökta, punschdrickande gubbar som sitter i cylinderhatt i en läderfåtölj på Grand och gnäller över att världen håller på att lösas upp i moraliskt förfall. Vi har en helt annan vilja att göra vår röst hörd, säger han.

Hans lilla studentrum är omsorgsfullt smyckat med ett krucifix, en bild från när han gick högvakten och en affisch med preussiskt motiv. Bokhyllorna fylls av historiska böcker. Ögonen fastnar på titlar som The Hebrew God, Biblical Archeology, Snapphaneboken och Korstågen enligt araberna.

Andreas Karlgren har politiska utgångspunkter som så radikalt skiljer sig från det vi är vana vid att det ibland kan vara svårt att förstå vad han menar. Upplysningen är början på en period av förfall och moderniteten något förkastligt, anser han.

– Allt efter franska revolutionen är radikala rörelser där krasst ekonomiskt effektivitetstänkande slår ut allt annat. Det anses till exempel inte effektivt att ha en dum kung. Men för den värdekonservative är det inte en fråga om kungen gör ett bra jobb eller inte, utan en fråga om identitet, säger han.

Han är extrem i sina politiska uppfattningar. För ett år sedan grundades Högerpartiet de konservativa och sedan dess har det ställt upp i EU-parlamentsvalet och vunnit mark i Stockholms kårfullmäktige. För knappt en månad sedan, på Gustav Adolf-dagen den 6 november, tog så Andreas Karlgren första steget till Högerstudenterna vid Lunds universitet – för unga som inte ställer upp på den liberala världssynen. På frågan vad hans parti skulle vilja göra om det kom till makten, nämner han att man kan fundera på om ståndsriksdagen ska återinföras.

– Man kan arbeta värdekonservativt inom de institutioner som finns idag: till exempel med hur stort apanage som kungen ska ha eller hur många riksdagsledamöter vi ska ha. Om vi ska ha en ståndsriksdag eller inte.

Han är mot abort och tycker att mannen och kvinnan har olika roller i samhället.

– I den traditionella kvinnoroll som jag förespråkar var kvinnan inte en passiviserad varelse, som 50-talets småborgerliga rosafluffiga hemmafrudröm. Den starka kvinnan finns som ideal sedan urminnes tider, säger han med övertygelse.

Egentligen skulle Andreas Karlgren helst slippa att tala om ideologi och politiska idéer. För honom är identitet det politiska nyckelordet.

– Den här handlar om tiden som fanns före 1789 och en identitet som överlevt revolutioner och århundraden av liberal hegemoni. Då behöver man inte ha en politisk förebild. Centrum är det traditionella svenska identiteten såsom den har uppstått ur historiens djup, säger han.

Men vad den svenska identiteten är vill han först inte beskriva.

– Det där är typiskt liberalt västerländskt tänkande: att i varje detalj särskåda. Jag kan försöka måla ett porträtt men detta är en organism som inte kan plockas isär. Den traditionella svenska identiteten är den strävsamma, hårt arbetande människan med stort rättspatos och som är bunden till sin plats på jorden.

Att driva ett konservativt parti är inte särskilt lätt. Andreas Karlgren upplever att det är den ideologiska traditionalismen är tabubelagd.

– Många ger upp politiken och blir militärer, företagare eller präster istället. Konservatismen finns ute i folkdjupet, men den politiska kulturen motverkar den.

Samtidigt går inte de konservativa ut på gatorna och gör sig hörda, menar han.

– Den slåss och demonstrerar inte som andra politiska rörelser är benägna att göra i linje med 1789 och 1848 års revolutioner. Den konservative sitter hemma och är arg.

Han får medhåll av Maria Abrahamsson, flaggskepp på Svenska Dagbladets ledarsida – en av de få liberalkonservativa tidningarna i det liberalt dominerade presslandskapet. Den svenske konservative är utsatt för ett slags hetsjakt, menar hon.

– Bevisen för detta förtryck är legio. Det räcker att nämna den i det närmaste unisona svartmålningen av Bush och Buttiglione. Och den allmänna mobbning som alla de råkar ut för som offentligt ifrågasätter utslätningen inom kyrkan, jämställdhetsraseriet eller avskaffandet av invasionsförsvaret, säger hon.

Men redaktören för DN debatt, Mats Bergstrand, anser inte att den konservativa rösten censureras, utan snarare att den själv lägger locket på.

– Politikerna anser inte att det inte finns så många väljare att vinna på värdekonservatismen. Det var för att vinna röster som Alf Svensson började med en moralkonservativ light, säger han.

Kanske har han rätt. De svenska debattsidorna har länge varit rensade från artiklar med värdekonservativ ton. Men sedan presidentvalet i USA tycks konservatismen ha fått ett nyhetsvärde. Nyligen publicerade Kristdemokratisk ungdom ett inlägg på DN Debatt om abort, som i decennier varit en icke-fråga i Sverige. Nyvalda ungmoderatledaren Johan Forssell tyckte bara några dagar senare att det var dags att lyfta fram rätt och fel i politiken, istället för plus och minus.

en annan ung konservativ i Lund är Pontus Löfstrand, 25 år och nyligen klar med sina ekonomistudier. Hans politik står närmare en klassisk liberalkonservatism, än den ortodoxa falang som Andreas Karlgren bekänner sig till . En gång i tiden betecknade sig Pontus som feminist. Och han har varit socialdemokrat – fast det var i mellanstadiet. Hans nuvarande politiska uppfattning började på allvar att utkristalliseras när han var distriktsordförande för Liberala ungdomsförbundet i Värmland. Det var något i den liberala rörelsen som saknades: diskussionerna om moral. Om rätt och fel. Året på en privat katolsk skola under gymnasiet i Tyskland omvände honom. Den tyska adeln gjorde ett djupt intryck.

– Rom föll när folk mest ägnade sig åt att ha sex med småpojkar, man hade nått ett stadium av dekadens och snart är vi där i Sverige också. Att Liberala ungdomsförbundet föreslår att man ska få ha sex med sin syster är helt uppåt väggarna, säger han.

Han är sex- och drogliberal, för fri abort men tycker ändå att samhället gick åt skogen 1968. Det liberala samhället är bara möjligt om alla ställer upp på vissa värden, poängterar han. Frihet under ansvar.

– Det handlar om att hålla vad man lovat, uppriktighet, scoutanda, hedersord, ridderlighet. Det jag är rädd för är barbari. Om man inte har någon riktning i livet utan enbart följer instinkterna, då är vi på djurens nivå.

Pontus Löfstrand anser att en av de få som på senare år har skrivit om konservatismen på ett sakligt sätt är statsvetaren och debattören Stig-Björn Ljunggren. Till Lundagård säger Ljunggren att det konservativa varumärket är förstört.

– De har skämt ut sig politiskt och varit ickedemokrater. Dessutom hade de ett tyskvänligt ställningstagande under andra världskriget.

De få konservativa uppstickarna sedan dess har direkt har kört huvudet i väggen. Den värdekonservativa tidskriften Salt kom ut 1999 med anmälan “För Sverige. På tiden” fick genast med sig ett gäng etablerade skribenter. Men redan i det andra numret var tidningen ute och tassade med främlingsfientliga grupper.

I Sverige finns det heller inga frågor kvar åt de konservativa, menar Ljunggren. Vänstern har lagt beslag på moralpaniken. På fyrtiotalet rasade konservativa präster över sexualiseringen. Idag är det kulturradikalerna som fördömer porr och fuktiga reklambilder. Socialdemokratin förstod också tidigt att anspela på nationen och folket, vilket lämnade de konservativa svarslösa.

– De konservativa symbolerna, såsom folkhemmet och landsfaderskapet, togs över av socialdemokratin, säger han.

Drivkraften i Pontus Löfstrand konservativa patos är hänsyns- och ansvarstagandet. Han upprepar sin oro för framtiden. Vad som ska hända när arbetsmoralen sjunker, när ingen längre litar på varandra. När lanthandlarna försvinner och folket åker till köpcentrumen. De borde resa midsommarstänger och göra kåldolmar istället, säger han. Om han skulle välja ett politiskt slagord skulle det bli ordning och reda.

– Den som är artig, ambitiös, välklädd, uppträder oegennyttigt betraktas som nördig, medan den som inte gör så mycket och följer sina instinkter anses vara cool. Det gör mig skraj. Folk skulle gärna vilja säga “vet hut” lite oftare, men de vågar inte.

När han talar om samhällsklimatet börjar rösten darra. En vän till honom såg en kvinna få kläderna avslitna på Malmöfestivalen. Ingen ingrep. I Sverige har vi lärt oss att ropa på myndigheterna när något händer, och inte att ta eget ansvar, menar han. Så går det i ett samhälle som inte står upp för hänsynen och etiken.

– Den totala motsatsen är alpregionen som jag gillar skarpt, säger han. Södra Tyskland, Norditalien och Österrike. Där finns social trygghet och välstånd. Bayern är ett helt fantastiskt samhälle. Ett gott gemyt råder, de har de bästa skolresultaten, den lägsta arbetslösheten och kriminaliteten i Tyskland.

Vi pratar också en stund om Mona Sahlin. Pontus blir upprörd. Sahlin personifierar för honom tokfeminismen, den socialdemokratiska hegemonin och den politiska censuren. Folket står för gamla hederliga värderingar, menar han, men de korrekta politikerna och den vänstervrida journalistkåren förtrycker dem.

– Det räcker att läsa insändare i Metro. De handlar inte om högre bidrag utan att folk inte ska sätta sina smutsiga skor på sätet. Att stoppa förfallet. Men i Sverige blir man betecknad som en mörkerman när man använder ordet konservativ.

Han känner att det goda samhället är hotat. Vad det här landet behöver är en större tolerans även för vita, borgerliga och protestantiska män, säger han.

– Du stämplas snabbt som nedsättande och kategorisk när du uttalar något som inte är helt i linje med gängse syn på kvinnor, invandrare eller homosexuella. Men det applåderas om du kategoriskt ger dig på vita män, borgerskapet eller USA. The political correctness i Sverige är ett stort hyckleri.