Bal, glitter och flottans glada gossar på ”galna upptåg”. Studentföreningen Sjölund för studerande reservofficerare i flottan har fyllt 40 år. Lundagård fick vara med och beskåda spektaklet.
Sjölund har en lokal på AF-borgen som kallas Flaggen och ordföranden heter Flaggkapten. Medlemmarna är till lika delar studentikost spexiga och militärt uppstrukna. På föreningens hemsida kan den intresserade köpa accessoarer som det ståndsmässiga standaret, men också Sjölunds egna kalsonger. Fyrtioårsfirandet följer samma mönster.
Allt börjar på Grands balkong vid lunchtid. Orkestern Alte Kamereren spelar och mängder av gäster från Sjölunds broderföreningar i andra delar av Sverige är på plats. Plötsligt slås dörren till Grands balkong upp. Ut marcherar gamla och nya medlemmar i Sjölund, medan de sjunger ”navigare necesse est” till melodin av Glory Halleluja. Skratten och applådåskorna från åskådarna på marken vill aldrig ta slut. Alte Kamereren kiknar.
Stämningen är spjuveraktig, och några deltagare är på god väg mot en salongsfylla, eller möjligen bara medryckta av det uppsluppna sammanhanget. Men sången överröstas snart av ljudet från ett flygplan. Någon på balkongen pekar, och snart ser alla att flygplanet har en banderoll efter sig, som gratulerar Sjölund på 40-årsdagen. Och minsann, ler inte Olof Stenhammar, före detta VD för Stockholmsbörsen, gammal general för Stockholms-OS och en av grundarna av Sjölund, lite i mjugg där uppe på balkongen?
Att det rör sig om ett gäng reservofficerare i flottan är svårt att tänka sig. Tankarna går snarare till en inspelningsplats för filmen Ondskan. Det bärs clubblazrar, vinnande leenden och kortbyxor med långt uppdragna rutiga strumpor i novemberkylan.
En kort intervju med några av av Sjölunds grundare ger vid handen att föreningen var den första studentföreningen i landet för flottans reservofficerare. Att det finns broderföreningar anses både roligt och en aning smickrande, men gammal är ju alltid äldst.
Det har samlats 160 ”grabbar” får jag veta. Nästan alla har med sig ett kvinnligt sällskap, men tre kvinnor är där i egenskap av reservare. Eftersom grabbarna traditionsenligt ska åka iväg till Revinge för bastubad, frågar jag en av de kvinnliga deltagarna om hon ska med. Det ska hon inte, hon brukar istället vara med på dam-aktiviteten under dagen; det känns bäst så. Och damaktiviteten då? Den består av en visning av ädelstenar på AF-borgen, där en ditrest juvelerare guidar. Vid andra tillfällen har det arrangerats chokladprovning eller modevisningar, alltsammans mycket uppskattat.
Senare på kvällen börjar själva balen. Klädseln är ”stor mässdräkt” och många är nedtyngda av medaljer. Olof Stenhammar hör till de som har flest.
– Så blir det när man har varit i Lund i sjutton terminer som jag, berättar han medan han pekar på några medaljer som han tycker är särskilt fina. Hans fru står bredvid och tittar på. En pol. mag. blev det förresten också, tillägger han.
Det är dags att sätta sig till bords. I trappan förklarar en gammal sjölundräv vad som händer. Sjölund har ett musköteri, ett livgarde alltså, berättar han.
– Men här använder vi inte gevär, utan levanger, sopborstar alltså! Levanger till ett livgarde!
Det sista hör jag knappt. Det frustande skrattet tar över.
Förtjusningen och känslan av galet upptåg går inte att ta miste på. Men samtidigt som allt är tokigt till det yttre, finns också tydliga undertoner av allvar och ordning. ”Honoratiores”, alltså hedersgäster, skrider upp par efter par och hälsas personligen välkomna av flaggkaptenen med sällskap.
– Vad pampigt det är, säger en glittrande medel-ålders kvinna till sin make, som med blicken full av nostalgi betraktar gamla Sjölundpotentater skrida uppför Grands trappa.
– Titta där kommer en gammal flaggkapten, ja honom känner jag mycket väl, svarar han drömskt.
