Föredraget på AF var bara kvinnoförnedrande underhållning, skriver studenten Valeria Naters.
Jämställdhetsfrågor har i månader brett ut sig på debattsidorna och tagits till hjärtat av alla möjliga, till synes otänkbara feministiska kandidater, som självsäkert avfyrat mer eller mindre plumpa uttalanden om det ena eller det andra könsanknutna ämnet. Idag, den 10 november 2004, får jag det på papper att det granskande reportaget definitivt fått ge efter för den utbredda gubbsjukan som smusslats fram i de mediala feministiska debatterna.
Under de intensiva debatter som hållits om Cicciolina i framförallt Aftonbladet har mitt tålamod hittills hållits i schack. Fram tills nu.
Ansvariga bokare på Akademiska föreningens studentaftonutskott har försvarat sitt val av föredragshållare genom att tala om den inbjudna gästens ”spännande livsöde” och förebilden Oxfords ”breda program” som därmed får berättiga affischerna med en uppfläkt Cicciolina iklädd raffset och porrig blick, som nogsamt tapetserats över studentlund. I en intervju tidigare i höst berättade Oscar Edlund stolt om ”den riktiga 80-talsikonen” Cicciolina som knappast behövde någon övertalning för att komma till Lund. Huruvida han baserar beteckningen ”ikon” på Stallers politiska karriär eller på hennes djupa engagemang i djurriket förtäljer inte historien.
Kan man misstänka att Edlund personligen stiftat bekantskap med Cicciolinas verk och därför vill dela med sig till sina studentbröder? Det förefaller inte troligt att Akademiska föreningens över trettio tusen betalande medlemmar betraktar den italienska sexaktrisen som en kultfigur.
Diskussionerna kring Cicciolina har inte helt överraskande stuckit i ögonen på medelålders manliga journalister som i sann liberal anda utsett sig själva till väktare av yttrandefriheten. Den 1 november skriver Johan Hakelius om dagens studenter som genom sin tid på universitet, idag med karaktär av ideologifabriker snarare än öppna forum för diskussion, får lära sig de rätta sätten att tycka och tänka. Själv vill Hakelius hylla Cicciolina för sin ovilja att anpassa sig till världens alla ordningsmän. Det var bättre förr muttrar Hakelius och hans gubbmaffia på tidningsredaktionerna. Censurens tid är förbi! Länge leve yttrandefriheten! Märkligt nog hörde jag inga vita mansröster höjas för några månader sedan när Lars Ohly låg på slaktbänken. Att kalla sig kommunist? Där går gränsen.
Tro det eller ej, men Cicciolina är inte huvudperson i denna uppblåsta debatt. Hon är inte ens intressant. Debatteras bör inte hennes förflutna utan de verkliga intentioner som Akademiska föreningen haft med denna inbjudan och den totala avsaknad av ansvar som ryms inom ramarna för den hyllade yttrandefriheten. Det är ju trots allt för sina lärande studenter som studentaftonsutskottet har bjudit in den ökända anhängaren av ormsex och fascismpolitik. Och när man tillgodosett den intelligenta skaran studenter med en liten smula kvinnoförnedrande underhållning kan var och en gå hem till sitt korridorrum. Leve yttrandefriheten!
Valeria naters
