Kvotering leder bara till nya orättvisor. Därför var det rätt av tingsrätten att fälla Uppsala universitets inkvotering av invandrare till juristprogrammet, skriver juristen Gunnar Strömmer som drev fallet mot universitetet.
Nyligen fällde Uppsala tingsrätt Uppsala universitet för etnisk diskriminering.
Bakgrunden var att Uppsala universitet inför höstterminen 2003 beslutade att under två år öronmärka 30 av 300 nybörjarplatser på juristutbildningen åt sökande med två utlandsfödda föräldrar. Men etnisk kvotering är inte tillåten.
Domen är viktig. Den slår fast att alla människor är lika mycket värda. Ingen ska bli bortsorterad på grund av sin etniska tillhörighet. Det viktiga arbetet att öka den etniska mångfalden får inte bedrivas på ett sånt sätt att det kränker andra människor.
Men Sveriges förenade studentkårer (SFS) rasar mot domen. Där vill man att högskolan ska få diskriminera ”för goda syften”. Det är häpnadsväckande hur lätt SFS tar på principen om likabehandling. Det talas stort om ”strukturell diskriminering”, men mycket lite om individer och deras rätt att inte bli diskriminerade.
Det är inte bara fel att sortera människor på etnisk grund. Det är också svårt och farligt. Vi är ganska överens om vilka som är män respektive kvinnor. Men när vi talar om invandring flyter religion, hudfärg, etniskt ursprung och nationalitet ihop. SFS har mycket att reda ut: Vem ska bestämma vad vi är? Vilken bakgrund ska ge företräde? Ska vi registreras efter ras som i USA? Ska studenter stämpla sin etniska bakgrund i kårleggen?
SFS är alltså inte så nogräknade med individer. Men inte ens den strukturella analysen håller: Personer med utländsk bakgrund möts i dag inte av ”strukturell diskriminering” vid antagningen till högskolan.
Tvärtom är likabehandlingen satt i system. Betyg är på många sätt ett trubbigt verktyg. Men i jämförelse med alla andra urvalskriterier har det en fördel – det är ganska lätt att genomskåda de bakomliggande kraven. Man kan påverka betygen genom egna insatser. Ingen kan ändra sitt ursprung, alla har chansen att skaffa sig bättre betyg, även om det finns betydande sociala, ekonomiska och kulturella hinder.
Invandrartjejer har generellt bättre gymnasiebetyg än svenska killar. Killar som grupp, särskilt de med utländsk bakgrund, halkar efter. Men det seriösa är väl att ta itu med problemets rot – gymnasieskolan – inte att börja trixa med urvalsreglerna till högskolan? Och om högskoleprovet, som SFS påstår, diskriminerar invandrare bör man väl göra något åt detta, inte dra till med kompenserande diskriminering av andra?
Resultatet av likabehandlingen vid antagningen är att högskolan, mer än någon annan del av samhället, i dag präglas av etnisk mångfald.
Läsåret 2003/2004 hade 14 procent eller 11 500 av 83 300 högskolenybörjare utländsk bakgrund, enligt Statistiska Centralbyrån (SCB) och Högskoleverket. Av de stora programmen med många högskolenybörjare har juristutbildningen och högskoleingenjörsutbildningen högst andel med utländsk bakgrund – 18 respektive 19 procent.
Det finns skillnader mellan olika invandrargrupper och olika utbildningar. Och reell etnisk snedrekrytering bör man göra något åt. Men ska SFS göda tendensen att högskolor går rakt på kvotering? Ett progressivt alternativ vore att jaga de högskolor som inte ids ta itu med mångfaldsproblemen från grunden.
Det finns gott om positiva förebilder: Till exempel bedriver juristutbildningen vid Stockholms universitet ett systematiskt arbete med gymnasiebesök, rättegångsspel, information till föräldrar, sommarkurser i svenska språket, mentorskapsprogram med mera. I dag har var fjärde nybörjare på utbildningen utländsk bakgrund.
Etnisk kvotering och annan särbehandling leder till nya orättvisor. Indelningen i svenskar och invandrare – vi och dom – cementeras fast. Vi får mer diskriminering, inte mindre.
Att det ska vara så svårt att behandla alla lika.
Gunnar Strömmer
Jurist vid centrum för rättvisa. ombud för de två tjejer som stämde uppsala universitet för etnisk diskriminering och fick rätt.
