Har du någon gång hört toner strömma ut i mörkret från Palaestra en sen onsdagskväll när du gick genom Lundagård?
Då övar Akademiska Kapellet, Lunds universitets egen symfoniorkester, som funnits sedan 1700-talet och turnerar runt Europa. Fast här hemma är de knappast kända.
Repetition, november
– Första fiolen, kan ni inte se till att alla är här, det är så få gånger kvar till konserten, säger dirigenten Mika Eichenholz lite frustrerat till musikerna som sitter till vänster om honom.
De bakersta stolarna gapar tomma, men annars har rummet fyllts på med människor med alla möjliga instrument i händerna.
Det är mest studenter, men några ser ut att vara pensionärer. Alla vet vad de ska göra och rättar till notställ och stolar. Oboisten spelar tonen a som riktmärke och stämmandet av instrumenten sprider sig genom rummet, allt starkare och allt mer rent.
Först ut på övningslistan i dag är Tchaikovskys ”Variations sur un thème rococo”.
Starten blir darrig, stråkarna hoppar på fiolsträngarna. Under valthornsolot hörs stolarna skrapa mot golvet och pennorna mot notpapprena. Dirigenten slår av musiken, ger nya direktiv, börjar om, igen och igen. Men han håller kontrollen, hans armar rör sig smidigt men kraftfullt. De följer inte musiken, de leder den.
– Försök hålla lite fluffigt vibrato, första fiol, säger han och musikerna förstår genast.
Nästa gång blir det bättre.
Långsamt lotsar dirigenten orkestern genom musikstycket. Pukorna mullrar igång och oboen porlar igenom – och plötsligt passar tonerna. Atmosfären i rummet lyfter. Det låter lätt.
– Stanna inte upp och njut av livet, det betalar sig sällan, förmanar Mika Eichenholz före pausen. Ni såg inte kaxiga ut, men nöjda. Ta bort det nöjda så vi blir nöjda.
Greta Jacobsson som spelar cello pustar ut på sin stol. Hennes onsdagskvällar har varit vikta åt orkestern sedan 2002.
– Det är skönt att ha en fast punkt i veckan. Om man inte är här känns det som att man borde. Man kanske är här lite ändå, i tanken.
Hon har bara positiva saker att säga om Akademiska Kapellet, särskilt nu när det börjar närma sig konsert och folk skärper till sig.
– Det är en speciell känsla när alla är med på noterna, så att säga. Vid vissa få ögonblick, till exempel på konsert, kan man få rysningskänslor. När hela orkestern är med, då känns det i magen.
Efter pausen är det Dvoráks ”Symfoni nr 7 i d-moll, op 70” som ska nötas in. Musiken är dramatisk och Mika Eichenholz pannlockar flyger. Han får något demoniskt i blicken.
– Nu är det för sent och då blir det så jävla tråkigt. Kom igen nu, ni kan det här! Skit i studierna, tänk på Dvorák. Vi är inte här för att larva.
Plötsligt, efter det dramatiska, blir musiken lugn igen och flöjten lyser igenom som en tunn silvertråd i väven. Dirigentens rynkade panna slätas ut.
– Nu lät det mycket bättre. Var det för att jag skrek eller var det Guds ingivelse? Var det båda är det jättebra.
Dirigenten och orkestern
– Politikeridiomet funkar inte som dirigent, säger Mika Eichenholz. Det går inte att säga saker som klingar fint, men som inte alla förstår. Blir det för demokratiskt så händer det ingenting, det är för många individer.
Mannen med de bestämda åsikterna är sedan i april dirigent för Akademiska Kapellet och har börjat vänja sig vid att konkurrera med tentaperioder. Det handlar inte om något vanligt dirigentjobb.
– För proffsmusiker är det ett väldigt hårt arbete, vecka ut och vecka in. Nu senast var jag i Holland och vi övade i två veckor för en opera som varade i tre veckor. Med Kapellet jobbar vi med väldigt många repetitioner kring ett program och det är musikernas kanske största fritidssysselsättning, något de verkligen vill göra.
Mika Eichenholz har rest oerhört mycket och haft fasta uppdrag i bland annat Sydafrika och Sydamerika. Som dirigent för Akademiska Kapellet har han just lagt om städkontraktet i repetitionslokalen.
Att universitetet har en egen symfoniorkester tycker han betyder mycket.
– Akademiska Kapellet har spelat i Bologna och Cambridge och sprider universitetets goda rykte. Det är viktigt att vi håller den höga nivån.
Just nu spelar många utbytesstudenter i orkestern och han berättar att många av dem tycker att den är en självklarhet. En symfoniorkester är det första de frågar efter när de kommer till Lund.
– Så det vore snopet om den inte fanns.
För att en dirigent ska fungera med orkestern tycker Mika Eichenholz att det är viktigt att man skapar en kontakt. Men han är noggrann med att inte överdriva sin egen roll.
– För mig är det bara musiken som är viktig, det klingande resultatet när det går åt rätt håll. Som dirigent kan man inte gå undan för sig själv om man har en dålig dag. Jag tänker bara ”hur ska vi göra den här musiken så bra som möjligt?” Det blir en del av mig själv, men det tar en del inre kraft. Särskilt om det är en stor orkester.
Det värsta som kan hända är att man inte lyckas göra musiken rättvisa, att man inte når upp till det man siktat mot, säger han. Men å andra sidan tillhör misstagen den levande musiken.
– Den grå vardagen hör inte ihop med musik. Och musik ska upplevas live, det är så mycket som försvinner annars, hela den energin. Man ska vara där när konst återföds.
Konsert, december
Det är dödstyst i universitetsbyggnadens aula. Längst fram står tre julstjärnor omgivna av tända ljus. Orkestern, som alltid är klädd helt i konsertfärgen svart, sitter på sina platser med instrumenten beredda. Publikens sorl har tystnat. Dirigenten håller andan.
Och så börjar det. Synkroniserat knäpper cellisterna på sina strängar, samtidigt går fiolernas stråkar upp och ner.
Musiken böljar fram och tillbaka och melodin flyter mellan stämmorna. Dirigenten styr orkestern medan spänningen stiger och ljudet blir allt mer öronbedövande fram till att han slår an den sista tonen: BAAM!
Lättad och leende reser sig orkestern och dirigenten bugar sig. När allt är slut har han blivit inkallad tre gånger.
Greta Jacobsson är också nöjd.
– Det är roligt att spela för så många människor som i dag. Ju fler det är i publiken, desto mer energi får man från dem.
Och hon berättar att rysningskänslorna kom under Tchaikovsky. Då stämde allt.
