När jag flyttade ner till Lund engagerade jag mig i en nation nästan med en gång. Under två år bredde jag mackor i köket, arrangerade en pretentiös kulturvecka och blandade drinkar i baren. Några gånger per termin gick jag på nationsmötena. Som mest var vi kanske fyrtio-femtio personer, de flesta från det gamla gardet som alltid hängde där.
Så är det på de flesta nationer. I praktiken är det en liten klick som har insyn i verksamheten och ekonomin. Resten vet ingenting.
Detta var en stor anledning till att Lundagård i december satte ett reporterteam på att granska nationernas – och kårernas – ekonomier. För att få en bild av vad studenternas pengar används till begärde vi att få deras senaste bokslut. Men granskningen har motarbetats massivt. Inte från kårerna, de lämnade ut alla papper direkt och utan invändningar, utan av nationerna.
Under två månader har våra två reportrar mejlat och suttit i telefon i flera dagar utan större utdelning. Av tretton nationer har bara fyra valt att lämna ut sina bokslut: Helsingkrona, Lunds, Smålands och Wermlands nation – de är värda en stor eloge för sin öppenhet. Men på resterande nationer har vi stött på en mur av misstänksamhet. ”Varför vill ni titta på papprena? Vad ska ni med uppgifterna till?”
För en journalist är svaret enkelt. Det finns alltid ett egenvärde i att granska något, oavsett utgången.
När Lundagård började kräva ut boksluten gick ryktet som en löpeld mellan nationerna. Och det har märkts. Kuratorerna har snackat ihop sig och kört samma linje – reportern får titta på boksluten på deras expedition men papprena får inte lämna lokalen. Ofta har de också ställt krav på att Lundagård inte får lämnas ensamma med dokumenten. En ekonomiansvarig skulle vara med som förkläde. Anledningen är att det skulle vara så svårt att förstå boksluten att någon måste förklara siffrorna.
På det sättet har nationerna på ett effektivt sätt gjort det omöjligt för Lundagård att granska nationernas ekonomi. Hur ska en reporter kunna hålla allt i huvudet och sedan göra en jämförelse mellan tretton nationer? Det går inte.
Kuratorernas inställning är fräck. De har inte velat ha några negativa skriverier och därför har de satt stopp för granskningen. Så bekvämt. Man skulle nästan kunna tro att de driver privata klubbar och inte föreningar som studenter tvingas betala till. Det är allvarligt. Inte minst för förtroendet för nationerna.
Här skulle kuratorerna förmodligen kontra med sitt favoritargument, nämligen att deras medlemmar är välkomna att titta på boksluten. Visst, det stämmer. Men de som gör det är lätt räknade. På Lunds och Helsingkrona nation har ingen velat se boksluten sedan i höstas. De har tillsammans sju tusen medlemmar.
Kårerna och nationerna har ingen skyldighet att lämna ut sina bokslut. Något som många nationskuratorer också har varit snara med att berätta. Organisationerna befinner sig i ett juridiskt vakuum. De är inte privata föreningar men inte heller offentligrättsliga organisationer, som universitetslektor i offentlig rätt Bengt Lundell berättar i det här numret.
Den lagmässiga gråzonen är något som nationerna utnyttjar till fullo. Men istället för att skydda boksluten som om det gällde livet borde de fundera på varför kårerna och inte minst Akademiska föreningen kör med öppna kort. De är ju också föreningar som alla studenter måste vara med i.
Dessutom hänger kår- och nationsobligatoriet på en skör tråd. Senast förra våren behandlades en motion i riksdagen som ville avskaffa obligatoriet. Den röstades ner med bara två rösters övervikt. I ljuset av det är det särskilt viktigt att nationerna visar att de inser sin speciella sits. Allt annat än största möjliga öppenhet är orimligt.
De fyra nationer som gick emot strömmen och lämnade ut boksluten har visat på ett föredömligt beteende. Nu är det dags för de övriga nio.
Är ni rädda för att något skulle komma fram i en granskning? Eller har ni inget att dölja? Visa det i så fall.
