Få saker symboliserar den mytifierade lundaandan som Studentafton. Högt och lågt, från Ingmar Bergman till Cicciolina, utspelas på den studentikosa scenen. Karin Olsson har läst jubileumsboken.
Studentafton – Lundensiskt fönster mot världen.
Utgiven av: Akademiska Föreningen och Lunds universitetshistoriska sällskap
Universitetet pumpar in rejält med sponsorpengar till Studentafton. Smart drag. Glossiga presentationskataloger gör inget större intryck på blaserade 19-åringar när de ska välja universitet. Rabalder om Cicciolinas tuttar funkar mycket bättre. Dessutom när Studentafton mer än någon annan studentaktivitet drömmen om Lund: debattglädjen, respektlöshten, skeptisismen, traditionen parad med en vilja att utmana. Kort sagt, lundaandan. Värdet att upprätthålla bilden av detta fina – tillgängligt bara för en liten del av de nästan 40 000 studenter som idag ingår i universitetsmaskineriet – går inte att räkna i pengar.
Till sitt 100-årsjubileum ger nu Akademiska Föreningen i samarbete med Lunds universitetshistoriska sällskap ut en tjock antologi om Studentaftons historia. Underrubriken är ”Lundensiskt fönster mot världen”. Jag var rädd att det skulle vara ännu en av de ointressanta minnesböcker som den här staden är så förtjust i. Som coffee table-boken om Gerdahallen som kom häromåret. Desto roligare att den är betydligt bättre än så. Visst finns det en del kapitel som borde ha rensats bort, som antingen är pladdriga eller träiga. Men samtidigt som den skildrar en lundensisk tradition är den också en exposé över tidsandans olika tempo, färg och intensitet. Per Lindström skriver till exempel om den stora uppståndelsen när Leo Trotskij bjöds in 1924. Han hade då utmanövrerats av Stalin och var ”Europas fånge”. I Aten samlade protestlistan mot att han skulle tala i Lund över hundra namn. Listan som propagerade för att han skulle komma hade däremot dubbelt så många underskrifter. Sydsvenskan braskade på med rubriksvärta, men det som har kallats Studentaftons värsta kris briserade i en stilla fläkt. Trotskij kom aldrig.
Även om många texter lider av att de är sentimentala och självförhärligande, innehåller boken också flera nyktrare betraktelser. Journalisten och författaren Jens Liljestrand berättar om när Studentafton gick och blev mer kommersiell i mitten på 90-talet. I kapitlet ”Från idealism till showbiz” berättar han om Göran Kropp som är en av de få som lyckats få betalt för att komma hit. Bra betalt dessutom – 20 000 kronor. Ändå kunde han inte låta bli att tacka sina sponsorer i början av anförandet och prata om hur bra hans Ericsson-mobil funkade uppe på Mount Everest. ”Radio AF-förmannen blev så äcklad att han gick ut.”
Det är Jan Guillou som skriver antologins kanske bästa text. ”Ingen inbjuden kan ha haft så fel som jag” heter den och handlar om en Studentafton 1973, IB-affärens år. Guillou är då Sveriges mest omtalade journalist och håller ett brandtal för den svenska demokratin. ”Alltså varierade jag sådana tankegångar som jag senare i livet blivit något trött på, som att rätten att beljuga medmänniskor i kvällspress sammanhänger med vår Yttrandefrihet och vår Tryckfrihetsförordning”, berättar den äldre Guillou. Fem timmar efter han mottagit de stormande applåderna väcks han ur slummern i en god väns soffa, i en lägenhet belägen i ett pittoreskt kvarter. Två poliser som ser ut som Sumo-brottare släpar iväg den unge samhällsomstörtaren. ”De hade spärrat av gatan från båda ändarna och när de ledde ut mig mot den väntande bilen upptäckte jag prickskyttar som talade i walkie-talkies uppe på hustaken.” Inte kunde det väl vara för det jag avslöjat i Folket i bild/Kulturfront, tänker han. Ty vi var i så fall skyddade av den svenska grundlagen.” Trodde han, ja.
Läsvärd är också skildringen om hur Tage Erlander, gammal kurator på Lunds nation, gjorde Studentafton till sin grej och att Statsministerafton därefter blev ett begrepp som till och med får Göran Persson att masa sig hit och riva av ett standardtal då och då.
Formgivningen av Petter Lönegård och bildredaktören Per Lindström är en stor del av bokens behållning. Bra bilder på gamla och nya kändisar, politiker och kulturpersonligheter kan nästan kännas magiska att titta på.
Historien är alltså bländande, men hur mår Studentafton idag? I vår kommer Studentafton i samarbete med Utrikespolitiska Föreningen att arrangera en afton med separatiströrelsen som strider för att Ache-provinsen ska frigöras från Indonesien och den militärjunta som styr landet. Kan låta fint, men gerillan pratar också om att införa sharialag. Valet att bjuda in deras förträdare är ett tecken på att Studentafton fortfarande lever.
Studenterna verkar däremot inte göra det. De väluppfostrade mähän som mestadels bevistar aftnarna gör inte heder åt den debattradition och intellektuella gnista som man gärna stoltserar med i jubileumsboken. De som vågar ställa kritiska frågor, gapa och ifrågasätta låter sig tystas av rynkade näsor och rentvättade jeansbakar som besvärat skruvar på sig. Några begåvade moderatorer har inte utskottet heller lyckats få fram de senaste åren.
Mina egna två bästa minnen från Studentafton kommer inte från stjärnkvällarna, de med Wallraff eller någon annan höjdare. Däremot återvänder jag gärna till den känslosprutande kvällen för en del år sedan då den unga kvinnan Asrin Mohammadi propagerade för att den muslimska slöjan skulle förbjudas på offentliga platser. Taxichaufförer, kvinnor med huvudduk, sekulära muslimer, stofiliga lundagubbar och yrvakna studenter bröt argumenten mot varandra i flera timmar.
Och jag kan fortfarande bli knottrig av den fnoskiga tant som inte kunde lämna sin idol Ulf Lundell i fred. ”Det vore häärrrligt om du kunde sjunga liite tyydligare”, sa hon på darrig Sten Broman-skånska. Sedan föreslog hon den purkne rockisten som vid det här laget sjunkit ihop totalt i den röda fåtöljen att han skulle komma till Lund och skriva en avhandling. Det är lundensisk humor för mig.
