Det sägs att Lund är den stad efter Stockholm som förekommer mest i litteraturen. Lundagård har gett sig ut på en stadsvandring i litterära miljöer från Piraten till samtidslitteraturen.
Genom trånga gator och öppna torg, in i mörka studentlyor och surrande caféer letar sig litteraturen fram i Lund. Närheten till kontinenten, universitetsmiljön och den omgivande skånska slätten har inspirerat och lockat författare. Stadens avtryck i böckerna är oräkneliga. En litterär stadsvandrare har en fulltecknad karta att orientera sig efter. Jag stämplar in några kontroller på en snitslad bana.
1. Grand Hotel
Vandringen börjar bland japanska affärsmän, kristallkronor, bruna skinnsoffor och cigarrök. Till Grand Hotel sökte sig studenterna vid förra sekelskiftet och säkert långt in på 50-talet. Och hit sökte sig även litteraturen. Bland frackklädda unga studentslynglar skapades romanen som utspelar sig i lundamiljö av Axel Wallengren (Falstaff, fakir) och diktaren Ola Hansson. En genre som sedan kom att utvecklas av Frank Heller, Fritiof Nilsson Piraten och Gustaf Hellström.
I Piratens Tre terminer (1943) tar berättelsens huvudkaraktär Herman Lange till sina föräldrars förfäran just in på Grand Hotel. Han har hamnat i klorna på bohemiska överliggare som föredrar cigarren och punschen framför flitens lampa. Grand Hotel är stamtillhållet där Herman fostras under inflytande av ett stort persongalleri av udda, karikatyrmässigt tecknade studenter.
Piraten ger en satirisk, rätt skruvad skildring av det dåtida studentlivet: den studentikosa, pretentiösa humorn, överfylld av klirrande glas, skåltal och växlar som förfaller. Generationer av lundastudenters bild av lärdomsstaden har formats av Piratens oefterhärmliga prosakonst.
Även i andra lundaskildringar har Grand Hotel en central plats. I Gustaf Hellströms romanserie om Stellan Petreus (1923-1952) anger den unga studentens första besök på Grand hela tonen i romanserien. Här har författaren fångat novischens ängslan och förväntan inför mötet med studentlivet. I Sture Dahlströms efterkrigsskildring Jag tänker ofta på Céline (1994) är hotellet förvandlat till ett dekadent jazzhak. På Grand Hotel sitter Sten Broman och spisar huvudpersonens kontrabasspel.
2. Håkanssons konditori
Fritiof Nilsson Piraten och Gustaf Hellström är samtida med en rad andra författare från Lund som dök upp på 20-talet, decenniet för en stor litteraturboom i staden. Bland 20-talisterna finns den mörke, slätkammade poeten Hjalmar Gullberg och den virtuose essäisten, schackspelaren Frans G Bengtsson, han som också skrev Röde Orm (1941-1945). Alla dessa herrar lever kvar genom litterära sällskap, som Lund för övrigt dräller av.
Frans G Bengtsson samlade ett hov av beundrare på Håkanssons konditori. Det gick i graven på 70-talet. På väg till Lundagård från Grand Hotel passerar jag Team Sportia på Klostergatan. Här låg Håkanssons. Bakom träpaneler och skidjackor finns fortfarande det gamla konditoriets vita valvbågar och takstuckatur. Under dessa och över sitt glas mjölk traderade FGB sina omåttliga kunskaper kring udda gestalter, han ryste åt nutidens förfall. I sonetten ”Meditation på klostergatan” beklagar han den lilla skvallerhålan:
I Lund, en fryntlig form av sanningskälla,
når man med möda tio steg från dörrn,
förrän man möts av en cyklonisk törn,
där sju tjog lögner kring ens öron smälla.
3. Lundagård
Klostergatan leder rakt ner till domkyrkan. Den kastar en grå, spöklik skugga över all litteratur om Lund. Ingen studentroman ignorerar Lundagård. Men denna plats är inte bara en fristad för skrålande studentmössor och bugande doktorshattar. Förra våren kom Josefine Adolfsson ut med sin dokumentära roman Kårnulf was here (2004). Med skrikig layout berättar Adolfsson om missbrukande tonåringar i Lund. Plötsligt sveper berättarjaget rakt in i studentvärldens hjärta:
Jag går där. Går längs med Lundagård, förbi domkyrkan och horderna av universitetsstuderande som fikar och dricker öl i parken. (…) Är du en av studenterna som sitter i parken så vänder jag bort mitt ansikte när du försöker fånga min blick och staden är så hård och kall att jag inte ens kan gå tomhänt.
Här utnyttjar författaren den akademiska omgivningen för att förstärka huvudpersonernas utanförskap och rotlöshet. Josefine Adolfssons socialrealistiska skildring kastar ljus över Lunds skuggsidor, slår hål på småstadsidyllen, och ger röst åt marginaliserade ungdomar.
4. Universitetsplatsen
På universitetsplatsen bland träden runt grodfontänen gömmer sig Axel Ebbes staty ”Mannen som bryter sig ur klippan”. Om granitblockets estetiska värde har det varit delade meningar sedan uppförandet vid universitetsjubileet 1918. Men poeten Anna Rydstedt – aktuell i höstas genom en lundaavhandling – har skrivit en dikt, med religiösa och erotiska undertoner, om hur hon en natt smeker klippmannen.
Anna Rydstedt tillhör 50-talet, också en litterär högkonjunktur i Lund, vars företrädare representerade Lundaskolan. Det var en heterogen gruppering som till skillnad från 20-talets författare mest skrev modernistisk poesi. Bland dem märks också Göran Printz-Påhlson, Majken Johansson och Ingemar Leckius. De läste upp sina dikter i Litterära studentklubben och publicerade sina alster i kalendern Vox. Men också i Lundagård där Anna Rydstedts dikt om klippmannen trycktes. I sista versen blir klippmannen förlöst och springer iväg mot Sandgatan:
Då slets hans lår ur bojan raskt
och han sprang över kullens gräs
i riktning mot Sandgatan.
5. Adelgatan
Medan klippmannen fortsätter upp mot Sandgatan gör jag en avstickare bakom AF-borgen. Vid sidan om Kulturen, där Adelgatan öppnar sig, stack en student kniven i bröstet på en nationskamrat. Det var en sen höstkväll 1829. Händelsen är som gjord för en deckare i lundamiljö.
Deckargenren är en viktig del av det litterära Lund, särskilt de senaste decennierna. Här finns Jean Bolinder, Sven B Ek, Hans Alfredson och Karin Wahlberg. Men bland deckarförfattarna är K Arne Blom den mest produktive. Den förre kuratorn på Smålands har stark förkärlek för staden, vilket märks i detaljskärpan när polisen gör sina raider bland studentkaserner och gårdsmiljöer.
K Arne Blom skildrar också mordet vid Adelgatan i deckarnovellen Ett gammalt mord (1974). I berättelsen blandas fiktion med stor historisk research i sann postmodernistisk anda. Huset där mordet ägde rum fick namnet Locus peccatorum, syndens hus, och ägs numera av Kulturen. Motivet i Bloms framställning är en skuld på två riksdaler, olycklig kärlek, depression och svartsjuka. Den skyldige döms till döden och skarprättas.
6. Helgonabacken UB
Efter mordet på Adelgatan är det bara att fortsätta upp mot Helgonabacken och UB. Jag går in på UB:s toalett i foajén. Detta är en plats som Fredrik Ekelund uppmärksammat i Jag vill ha hela världen (1996). Romanens huvudperson Daniel Lagerhjelm – på väg att bli en framgångsrik språkvetare – räknar upp alla platser i Lund där han haft sex med flickvännen Eva. Daniel minns med särskild feeling denna plats. Nu doftar kaklet klorin.
Det krävdes en malmöitisk proletärskildrare som Ekelund för att ta ner UB på jorden. Men romanen väckte inte samma uppmärksamhet som Ingeborg Björklunds Månen över Lund (1931) eller Sten Bromans Farväl kött (1961) som båda, särskilt Björklunds, satte igång moralpanik och beskylldes för att vara pornografisk smörja. Idag skulle inte ens teologerna på Laurentii höja på ögonbrynen åt dessa romaner.
Det skulle de däremot göra åt den filmatiserade kalkonklassikern Ligga i Lund (1966) av pseudonymen Anders Tosse. Denna pornografi i lundamiljö såldes i mer än 60 000 exemplar och spelades in med studentskan ”Lena” i huvudrollen. En uppföljare som skrevs 1994 sägs vara ännu sämre.
Men i Fredrik Ekelunds roman Jag vill ha hela världen är UB också en trygghet i en värld som håller på att rämna:
Han hade börjat älska UB och varje besök förvandlades till en resa ut i det okända. Ofta sjönk han ner i en fåtölj i närheten av hyllorna med bibliografier; dagar då han var mer disciplinerad satt han i scriptoriet eller uppe på sjätte våningen, ensam vid ett bord med folianter och inkunabler med utsikt över Helgonabacken.
7. Sparta
Litterära vandringar brukar ofta utmynna i letande efter adresser där författare tillfälligt bott. Sådana finns det gott om i Lund. Bara under den korta tid Strindberg vantrivdes i staden hann han avverka sex adresser, den mest kända på Grönegatan. När vandringen nu fortsätter ut mot öster finns en övergiven litterär adress på Tunavägen som är värd ett besök: AF Bostäders Sparta, studentexplosionens garnison från 70-talet.
Bland långa korridorer med teknologstudenter bodde lundapoeten Niklas Törnlund. I Törnlunds diktsamlingar har dessvärre Sparta inte gjort mycket avtryck. Kanske inte så konstigt. Men på en mejlförfrågan skickar Törnlund en relativt nyskriven dikt om huset, hitintills bara publicerad i Sydsvenskan.
Dikten ”En hangar för mina första flygförsök” är enligt poeten skriven i ett slags skräckblandad nostalgi. De inledande stroferna låter så här:
O betongbuffert mot den östra intigheten,
du kläckningskammare för civilingenjörer
– här, där staden tar slut ska livet börja!
Har fått kontrakt på en hangar för mina allra första flygförsök,
ett korridorrum med andel i ett kök
strösslat med resterna av melankoliska enmansmåltider
och en telefonhytt där ingen kan höra mig skrika.
Jag har fått nyckeln till en värld av rå, grå betong,
en kondenserad förort som vill vara mitt allt.
Sömnlös inför tentan kan jag i fläktens evighetssus
urskilja husets Rådare, hans nedanförmänskliga röst:
8. Saturnusgatan
När vandringen har lämnat Lunds stadskärna blir anhalterna glesare. Nere i Planetstaden finns en hittills förbisedd litteraturplats. I ett kollektiv på Saturnusgatan 11 utspelar sig Titti Perssons roman Sju sköna snubbar (2000), som även kommit ut i pocket.
Det är en typisk kollektivhusroman: unga människor samsas och grälar om drömmar, politiska idéer, vilda fester och tröttsamma diskussioner om meningen med livet. Små tidsmarkörer, som lundabandet Brainpool, avslöjar att romanen utspelar sig i mitten av 90-talet.
Det röda tegelhuset är från 1916 och ger inte direkt någon deja-vu upplevelse från Titti Perssons roman. Utanför ligger pulkor och trehjulingar och sedan sommaren 2003 har huset upphört att vara ett kollektiv. Med Titti Perssons roman i ena handen ringer jag på. Barnfamiljen har ingen aning om den samtidsroman som utspelar sig mellan väggarna.
Saturnusgatan är ändhållplatsen. Gör sig Lund bättre i litteraturen än i verkligheten? Att vandra runt bland gamla lundaanekdoter kan vara tröttsamt i längden. Bara ett stenkast från Titti Perssons kollektiv ligger busshållplatsen på Dalbyvägen. Det får bli första bästa buss till Malmö; bort från trånga, punschdoftande gator, iväg från våta, dimhöljda stämningar bland träden i Lundagård. Men bussen går också tillbaka. Strindberg, som genomled staden, har rätt: Det går inte att undfly Lund.
