Har den stora utbyggnaden av högskolan skapat fler klassresor än någonsin i Sverige – detta land med lång tradition av social mobilitet? Karin Olsson har läst Högskoleverkets nya rapport om rekrytering, och konstaterar att de svårtillgängliga klassmarkörerna kan ha fått ännu större betydelse i takt med att examensbevisen blivit fler.
Varje morgon gör jag en klassresa – i en bokstavlig bemärkelse.
Utbildningsnivån hos mina grannar i Sofielund i Malmö är låg. Mycket låg. Inkomstnivån är om möjligt ännu lägre. Klassmarkörerna på stadsbussen mot knutpunkten Södervärn är så tydliga att en social analfabet skulle kunna upptäcka dem: kläderna, frisyrerna, vikten, parfymerna och tänderna. Foucault skulle ha gäspat i brist på analytisk utmaning.
Näsan långt ner i dagstidningen på pendelbussen mot Lund.
Bara en halvtimme senare på språng bland de vältrimmade lundastudenterna. Sedan upp till tidningsredaktionen i AF-borgen där skiktningen blir ännu tydligare. Enligt Studentbarometern är det framförallt studenter med högutbildade föräldrar som engagerar sig i den lundensiska studentvärlden.
Klassresan i den egentliga betydelsen, den mentala, ekonomiska och intellektuella färden från studieovan bakgrund till medelklassen, är väldokumenterad – inte minst ur ett sifferperspektiv. I Högskoleverkets nya utredning i ämnet slås fast att Lunds kommun är bäst i klassen på att ha ungdomar som läser vidare. Är du tjej och går på ett av Lunds gymnasier är det nästan 83 procents chans att du läser vidare. På andra plats kommer Danderyd.
Lunds universitet är också ett av de lärosäten i landet som har minst andel studenter från arbetarklassen. Handelshögskolan i Stockholm är ett av de få som slår det.
Samtidigt är förändringen över tid hisnande. Så sent på femtiotalet var universitetsstudier något ytterst exklusivt. Förunnat några få. Men så kom sextiotalets utbildningsexplosion och sedan nittiotalets. Utbildningsexklusivitet non grata.
Den öppna högskolan, som socialdemokraterna kallar projektet att bredda rekryteringen, har gjort den akademiska prinsessbakelsen till en massproducerad glasstårta – idag tillgänglig för nästan hälften av varje ungdomskull. Och den sociala snedrekryteringen har ur den synvinkeln minskat – ganska rejält. Andelen studenter från arbetarhem har på tio år ökat från 17 till 23 procent. Antalsmässigt har de fördubblats.
Denna framgång har blivit juvelen i kronan i den socialdemokratiska ideologin efter industrisamhällets borttynande och den ökade globala konkurrensen om jobb. Finns det inget löpande band att stå vid, måste man i alla fall kunna leverera i den kunskapsintensiva produktionen.
Förr var högre studier den självklara biljetten till klassresan. Sveriges kanske mest kända bok i detta ämne är idéhistorikern Ronny Ambjörnssons självbiografiska bok med den lysande titeln Mitt förnamn är Ronny från 1996. Där beskriver han vägen från barndomens enrummare i en arbetarstadsdel i Göteborg, till studierna i litteraturvetenskap och idéhistoria.
Som kronan på verket blir han till slut professor, och hans mamma svimmar av pur nervositet på den högtidliga ceremonin – mitt framför fötterna på drottning Silvia. Det är en lång resa, där självbilden inte alltid hänger med. RonnyAmbjörnsson skriver: ”I de mest angelägna sammanhang kan jag brista ut i ett invärtes skratt, riktat inte minst åt mig själv: här sitter du och gör dig märkvärdig, när du borde ha stått vid svarven på SKF och tillverkat kullager. Vad är det du tillverkar? Ord. Fraser.”
Men man kan inte, som socialdemokraterna gör i den politiska retoriken, helt enkelt dra slutsatsen att klassresan automatiskt har blivit mer lättillgänglig i och med den stora expansionen av högskoleplatser. Möjligen ur ett ekonomiskt perspektiv. Att skaffa sig en högre utbildning är däremot långt ifrån en garanti för att bli upptagen i Medelklassen, slutstationen för de flesta sociala resenärer.
Vid en djupdykning i Högskoleverkets statistik finner man att den sociala skiktningen inom akademin är lika självklar som det faktum att glass smälter i solen. De stora utbildningarna – lärarutbildningarna, sjuksköterskeutbildningen och socionomutbildningar – lockar många från hem utan akademisk bakgrund. På litteratur- och konstkurserna hittas istället läkar- och lärarbarnen. Att våga läsa något ”samhällsonyttigt” är fortfarande förunnat dem som sedan barnsben stimulerats att ha ett intresse för bildning. Som uppfödd på Svensk damtidning eller sportsidorna, intresserar man sig sällan för Carl Snoilskys poesi, eller litteraturteorier om det intentionella felslutet. De ”onyttiga” studierna betalar inga CSN-räkningar, eller går för den delen inte att förklara på ett vettigt sätt för släkten: ”Vi kan analysera tre diktrader i flera timmar”. Hårt uttryckt är skiftnyckelutbildningarna de som främst attraherar arbetarklassen. De som attraherar minst är de längsta utbildningarna som kräver de högsta betygen. I många fall är det samma utbildningar som också ger högst avkastning i form av framtida lön.
Ur en demokratisk synvinkel är förstås denna skiktning anmärkningsvärd. De som har de intellektuella yrkena: till exempel akademiker, politiker och kultur- och opinionsjournalister är de som i hög grad styr det offentliga samtalet. Och de med de välbetalda jobben har genom dessa stort inflytande över sina egna och många andras liv.
”Det pågår en klar kvotering: medelklass väljer in medelklass. Ty man talar samma språk. Det sker utifrån samma mönster som när män väljer män i styrelserummen”, skriver Anneli Jordahl i intervjuboken Klass, är du fin nog? från 2003. Paradoxalt nog tror jag att den stora expansionen också kan bidra till att sluta leden, och göra klassresan mer komplicerad. När utbildningen inte längre blir något särskiljande, gäller det än mer än tidigare att också ha ackumulerat rejält med kulturellt kapital.
För klassresan handlar ju långt ifrån bara om att uppnå en viss ekonomisk standard. Ambjörnsson resonerar att samhällets minskade löneklyftor urholkat klassbegreppet sedan tiden han var barn. Men samtidigt slår han också fast att klassamhället inte endast är en ekonomisk realitet. Det är också en kulturell konstruktion – och en fråga om identitet.
I takt med högskoleutbyggnaden har jakten på de smala sociala koderna och rätta nätverket hårdnat. I samhället och i studentvärlden kan man se ett ökande intresse för borgerlig umgängeskultur med etikett och avancerade klädkoder på högtidliga fester. De tillräckligt klassiska föreningarna i Lund har inga problem att hitta studenter som vill engagera sig.
Den allt hårdare konkurrensen om de högkvalifierade jobben gör också att ett examensbevis inte räcker särskilt långt. Ofta ska man också besitta den ”sociala kompetensen”, vilket kan fyllas med allt från rätt styrka i handslaget, en förmåga att konversera om allsköns ämnen och en distinkt blick, fylld av den naturliga säkerhet som medelklassbakgrunden ofta bär med sig. Ambjörnsson skriver om folk som utbildat sig, men inte tagit till sig medelklassens vanor och smak: ”De talar sin gamla dialekt, de steker sin falukorv och sitt fläsk och noterar inte att det är möjligt att tillaga det första som stroganoff, det senare som quiche lorraine.”
Klassresans färd genom olika identiteter får mig att tänka på vännen som snabbt blev den lysande stjärnan i sin kull på juridikutbildningen i Lund. Vid sidan studierna mot toppbetygen blev han en popkille med diger skivsamling. Skaffade sig svarta, hornbågade glasögon i sextiotalsstil. Hans farsas polare tyckte han såg ut som en ”professorsjävel från Lundahelvetet”.
Sällan fick han ett berömmande ord. Bekräftelsen var sparsmakad.
Men när studierna var slut och tingsmeriteringen väntade hittade han så en liten annons i lokalbladet. Hans namn och examen på familjesidan. Grabben var kanske inte så dum ändå, tänkte nog farsan för sig själv, hade kanske rent av något att brås på.
