Tidningen Lundagård är med sina dryga åttio år sveriges äldsta studenttidning. Första numret utkom redan 1920.
”Lundagård vill bliva ett språkrör för alla intressen, idéer och strävanden, som göra sig gällande inom Lunds studentkår.
Det nuvarande tidsläget har ju framkallat en mångfald praktiska frågor, som direkt beröra studenternas vitala intressen. I Lundagårds spalter skola alla sådana spörsmål sättas under debatt. Helt naturligt skall tidningen ägna den största uppmärksamhet åt studentkårens angelägenherer, åt nationslivet och åt de olika student- föreningarnas verksamhet. Men därjämte vill Lundagård bliva ett forum för diskussion i tidens religiösa, kulturella och sociala frågor. I dess spalter skola all tidens idéer få göra sig gällande, alla aktuella spörsmål skola upptagas till behandling, och de mest motsatta åsikter skola fritt bryta sig mot varandra.
Lundagård vill även ägna uppmärksamhet åt nya företeelser på det litterära och konstnärliga området och giva plats för skönlitterära bidrag av värde. Den vill slutligen efter förmåga upprätthålla den studentikosa anda, som trots alla tidens slagskuggor lever kvar med oförbrännerlig livskraft.
Med detta program framträder Lundagård i dag inför Lunds studenter i den förhoppning, att dess verksamhet skall mötas med intresse och förståelse och att den kan påräkna medverkan från skilda håll inom den kår, vars synpunkter den vill representera.”
Så presenterades Lundagård, Sveriges äldsta kårtidning, i sitt första nummer, den 26:e mars 1920. Och trots att över 80 år gått sedan anmälan skrevs kan den fortfarande i stort sett gälla som programförklaring för tidningen.
Visserligen har ägaren bytt namn från Lunds studentkår till Lunds universitets studentkårer, men Lundagård är fortfarande ett språkrör för alla idéer som gör sig gällande inom Lunds studentkår, i betydelsen Lunds studentcorpus.
Lundagård har alltid hållt den journalistiska fanan högt och har fungerat som en plantskola för blivande journalister och publicister under hela sin existens. Många kända tidningsmän, författare och andra märkliga mångsysslare har passerat som redaktörer och fodervärdar åt Quatten.
Två redaktörer, Hjalmar Gullberg och Torgny T Segerstedt, har hamnat i Svenska Akademien. Ivar Harrie startade Expressen. Gunnar Fredriksson blev chefredaktör för Aftonbladet. Per Garthon blev folkpartist och sedan miljöpartist. Hasse Alfredson var Djingis Kahn och blev sedan ”HasseåTage” och hamnade på Skansen. Bertil Fiskesjö blev ordförande i riksdagens konstitutionsutskott. Lasse Holmqvist blev TV-stjärna. Per T Ohlsson, Per Gunnar Holmgren, Jan Mårtensson och Per Lindström (alla med ordet ”chef” i sina titlar) tillhör gänget av Lundagårdsmänniskor som hamnat på Sydsvenskan.
Detta är förstås bara en lätt skrapning på toppen av det isberg av Lundagårdare som fortsatt i tidnings- eller mediabranschen. (Sen finns det de andra som blivit teaterdirektörer, professorer och annat löst folk.)
Professorn i pressvetenskap Per Rydén skrev i den nyligen utkomna första delen av Skånes litteraturhistoria: ”Tidningen Lundagård framtonar som en av de bästa journalistutbildningarna i landet, innan en journalistutbildning i modern mening skapats…”
Och Lundagård skolar fortfarande journalister. I stort sett alla som under de senaste åren medverkat i tidningens redaktion arbetar i dag professionellt som journalister. Det är en hård skola att bevaka och hålla kårfifflare i öronen.
Vill du veta mer om Lundagård:
Lundagård, boken om tidningen Akademiska Föreningens Förlag, 1995 Redaktion: Anna Alsmark, Per Lindström, Petter Lönegård och Jan Mårtensson.
