– Våld mot kvinnor kan ses i relation till att pojkar och män inte läser så mycket skönlitteratur, och därmed inte lär sig hantera sina känslor med ord.
Med den feministiska brandfacklan inledde Ebba Witt-Brattström den paneldebatt om språk och makt som nyligen arrangerades av Ordkonst.
En stor publik hade lockats till Athen för att lyssna på debatten ”Maktspråk och språkets makt”. Kvällens tema satte fokus på språkets dubbla sociala roll: en markör för tillhörighet men också för utanförskap.
En traditionstyngd institution som Lunds universitet omger sig av ett språk som kan upplevas som uteslutande. Men vem har rätt att avgöra hur det akademiska språket ska se ut? Är det rimligt att universitetens språkliga normer förändras då till exempel förortssvenskan blir allt vanligare?
Majoriteten av panelen var rörande överens om att fenomen som Rosengårdssvenska inte bör påverka universitetens språkkrav. Samtidigt ansåg panelmedlemmarna att gränser mellan olika grupper uttrycks i språket.
Kön var den faktor som Ebba Witt-Brattström, professor i litteraturvetenskap och aktuell som en av förgrundsfigurerna i det nybildade Feministiskt initiativ, helst återkom till.
Kvinnliga riksdagsledamöter talar ett språk med varandra och ett annat för att göra sig hörda i plenisalen. På tidningarnas kultursidor hamnar böcker skrivna av kvinnor i en inofficiell damavdelning, underlägsen och skild från den Stora Litteraturen. Exempel som visar hur språklig maktutövning sker i vardagen, menade Witt-Brattström.
Christian Resebo, ordförande för Lunds universitets studentkårer, höll med om att språk används för att dominera och utestänga, inte minst i den akademiska världen. Genom utbildning kan dock var och en lära sig behärska språket och se igenom dessa maktstrategier, framhöll han. Resebos tro på individens förmåga att ta kontroll över orden resulterade i en och annan plattityd:
– Språket ska inte vara ett hinder utan en möjlighet.
Fullt så enkelt är det inte, kontrade Witt-Brattström.
– Språket begränsar oss hela tiden. På en symbolisk nivå är till exempel människan fortfarande en man och kvinnan ett undantag. Varför säger vi ”kvinnliga författare” men inte ”manliga författarinnor”?
Medieforskaren Gunilla Jarlbro gav fler exempel på hur en manlig norm gör sig gällande i teve och tidningar. Hur belysande detta resonemang än må vara kunde man som åhörare längta efter att diskussionen skulle föras ett steg längre. Hur påverkas till exempel den som upplever att det egna språket inte räcker till och, likt riksdagskvinnorna, tillägnar sig ett nytt?
Visionerna var också förvånansvärt få i frågan om hur det akademiska språket kan göras tillgängligt för bredare grupper. Ett undantag var fonetikern Petra Bodén. Hennes förslag att Rosengårdssvenska bör accepteras som vilken dialekt som helst fick inte något större stöd av den övriga panelen.
– Tanken att till exempel de som bor i Rosengård ska ”berika oss” med oss med sitt språk är en kliché. Jag tycker det är en medborgerlig rättighet att alla i Sverige får lära sig korrekt svenska, sa Ebba Witt-Brattström.
