Joakim Borda skärskådar Konsthallens elitistiska utveckling.
Vad händer på Konsthallen? Det har gått drygt ett år sedan Åsa Nacking tog över som chef för Konsthallen. Lite ungt friskt blod skulle vitalisera Lunds främsta konstinstitution. Så vad hände? Inte ett dyft.
Efter renoveringen av Klas Anshelms konsthall öppnade Åsa Nacking med en utställning som i det ögonblicket föreföll som en tydlig signal till konstpubliken i Lund: Det är slut med konstpopulismen! Dolores Zinni och Juan Madaigans minimalistiska arkitekturkonceptuella installation var en välförtjänt spark i baken på Lunds tavelkramare. Bråten var uppstädad och sömngångarna i personalen blev av med sina bekväma sofflock. Men naturligtvis möttes utställningen av totalt ointresse och muttrande. Inte kan det vara meningen att verksamheten i en kommunal konsthall ska stöta bort sin publik, menade många.
Balansgången mellan det populistiska och det avantgardistiska är svår men nödvändig i en stad som Lund. Förra konsthallschefen Cecilia Nelson berättade för mig om hur hon inte sällan fick kompromissa och ställa ut mer lättillgänglig objektskonst (billigare inte minst) för att också kunna producera mer avancerade utställningar av internationellt intresse.
Vid mitt senaste besök på ”nya” Konsthallen gick ett äldre par in. Förbryllade över de tomma ytorna – det fanns i princip bara ett objekt, samt några c-prints – frågade damen högt sin make: ”Men var är konsten?” Av den ointresserade personalen fick hon bara en himlande blick av typen ”Inte fan vet jag”.
Den typ av kontinentala utställningspedagogik som Nacking försöker introducera i Lund är krävande eftersom den framför allt fokuserar på konstens teori. Föreläsningar, filmvisningar och omfattande text är kännetecknande för en pedagogik som skiftar fokus från tangibla objekt till konceptuella projekt. Att besöka en utställning blir lite som att gå på kurs. När det lyckas som bäst blir konstrummet en levande plats där besökarna är aktiva på ett sätt som traditionell utställningspraktik inte tillåter.
På konstmuseer idag kan man ofta göra saker som tidigare hörde till hemlivets nöjen. Ligga på en soffa och se på film, läsa en bok, lyssna på en skiva. Till och med festa. Strunta i konsten. Men samtidigt tillägna den sig på ett informellt sätt. Konsten tas ned från sin piedestal.
I Lund har det här inte lyckats. Anledningarna är flera, allt kan inte skyllas på en konservativ och oförstående publik. Framför allt har Konsthallen misslyckats i att öppna upp för ett nytt sätt att betrakta konsten och dess rum. Istället för att kliva ner ett pinnsteg, har man klättrat ännu högre upp. Blivit mer abstrakt. Mer elitistisk. Exkluderande.
Med den senaste utställningen (Sophie Tottie) står det allt mer klart att det senaste året är ett år av stadigt förfall. Bristen på inspiration och engagemang i Konsthallen tycks vara total. Om inte Åsa Nacking rycker upp sig snart blir Anshelms konsthall inte mycket mer än en pissoar för nödiga A-lagare från bänken utanför.
