Porr
framställs som något enbart positivt, en kvinna hängs
ut på bild och ett utdrag ur boken väcker avsky.
Elsa
Häkkinen är mycket kritisk till publiceringen av reportaget
”När synden kom till Lund” i förra numret av Lundagård.
I
Lundagård nr 5/2005 kunde vi läsa Johannes Heumans artikel
”När synden kom till Lund” om den erotiska boken Ligga i
Lund och filmatiseringen av den.
Jag
blev minst sagt chockad över innehållet i artikeln, den
bild som upptog en fjärdedel av uppslaget samt över
utdraget ur boken. Det eftersom jag anser att artikeln glamoriserade
1970-talets pornografi och framställde den som en del av den
sexuella frigörelsen för kvinnan.
det
gjordes utan
att någonstans nämna den kritik som finns att rikta mot
både dåtidens och nutidens pornografi; att det ger en
snedvriden bild av kvinnan samt manlig och kvinnlig sexualitet, att
kvinnan framställs som ett sexobjekt till för män att
(ut)nyttja etcetera.
Pornografi
skildras i artikeln i princip enbart som någonting kul. Jag
antar att jag och Johannes Heuman inte delar samma sorts humor.
Dessutom
reagerade jag över den bild som skall väcka vårt
intresse för artikeln. Den skildrar en halvnaken, passiv kvinna
som ligger utfläkt på ett bord med den aktiva ”professorn”
över sig samt ytterligare en man som åskådare.
Kvinnan på bilden ser allt annat än road ut. Det framgår
även av artikeln att just denna kvinna ångrade sin
medverkan i filmen och att hon ”grät ut i kvällspressen”.
ändå
väljer lundagård
att publicera bilden på henne, något jag finner mycket
uppseendeväckande. Hur har tankegångarna gått här?
Uppenbart är att ingen respekt har visats kvinnan på
bilden (eller andra kvinnor heller för den delen).
tills
sist kan
nämnas att utdraget ur boken Ligga i Lund hos mig inte
väcker andra känslor än avsky. Det eftersom texten
behandlar kvinnan och hennes könsorgan, fittan, som någonting
som är till för manlig, sexuell njutning. Boken må
vara kult och historia, men jag ser ändå ingen anledning
att publicera sådan typ av kvinnoförnedring och sexism i
en ”fin” studenttidning som Lundagård år 2005.
Ni
må tycka att jag överdriver och det är det som gör
det hela så fascinerande, att det är helt legitimt att
skildra kvinnor på ett sådant vis.
Jag
vill dock gärna slippa den typen av kränkning i Lundagård
framöver, tack! Det både räcker och blir över
från andra medier.
elsa
häkkinen
medlem
i bella – lunds
feministiska
studentförening
Redaktören
svarar:
Jag
håller inte med Elsa Häkkinen om att reportaget ”När
synden kom till Lund” är sexistiskt och kvinnoförnedrande.
Det är en osminkad skildring av myten och sanningen bakom den
legendariska gladporr-filmen ”Ligga i Lund”.
varken
filmen,
boken eller dess upphovsman framställs på ett romantiserat
sätt. Artikelförfattaren Johannes Heuman sätter in
filmen i 1970-talets porrdiskurs som då var mer positiv än
i dag.
Men
han berör också de kritiska aspekterna – även om
det inte sker på det undervisande sätt som Häkkinen
tycks efterfråga.
Dessutom
ska vi hålla i minnet att ”Ligga i Lund” är en
amatörmässigt gjord komedi med inklippta bilder på
könsorgan, och befinner sig väldigt långt från
den typ av porrfilm som vissa debattörer anser är
sexistisk.
Jag
tycker det är självklart att Lundagård ska visa den
mycket tidstypiska och underhållande bilden från
filminspelningen. Hur en uttråkad kvinna i underkläder,
som har en stel – och föga aktiv – gubbe i y-frontskalsonger
ovanpå sig, skulle vara kvinnoförnedrande är för
mig obegripligt.
Snarare
visar den på regissörens absurda bild av vad folk kan
tänkas finna upphetsande.
likaså
anser jag
att publiceringen av utdraget från boken är fullt
berättigad. Hur annars ska läsaren förstå den
frenetiska och fåniga stil som Anders Tosse använder sig
av, med långsökta och komiska metaforer?
För
övrigt framställs inte kvinnan som bara ett föremål
för sexuell njutning, utan även mannen. Båda könen
är mycket aktiva och har bara en sak i sikte (förutom den
stackars fågelskådaren som blir jagad av två
sexgalna kvinnor ).
Lundagård
förutsätter att dess läsare inte behöver
moraliska pekpinnar, utan kan uppskatta ett djuplodande reportage om
Lunds mest omtalade bok och film. Den övertydliga och till sista
bokstaven moraliska journalistiken, som bara vågar beröra
ämnen som inte upprör någon brukar sällan vara
särskilt intressant.
Som
feminist tycker jag att Elsa Häkkinen berör mycket viktiga
frågor, men denna gång ropar hon efter vargen utan
anledning.
karin
olsson
redaktör
och ansvarig
utgivare
vid tidpunkten för
publiceringen
