Många som studerar i dag riskerar att stå med stora studieskulder, men utan arbete som motsvarar deras utbildning, efter examen.
Att utbildning
lönar sig är inte längre en självklarhet.
Länge
var en akademisk examen närmast en garanti för att få
ett bra jobb. I dag duggar rapporterna om ökande arbetslöshet
bland akademiker tätt. På bara några år har
siffran stigit från 3,3 till 4,9 procent, visar en rapport från
Saco.
Under de senaste
femton åren har antalet studenter i Sverige mer än
fördubblats. Efter ett antal år på universitet och
högskolor är det nu dags för många av dem att ta
sig ut i arbetslivet.
Men
frågan är
om de kvalificerade jobben verkligen räcker till alla. Enligt
sociologen och nationalekonomen Tomas Korpi, som intervjuas på
sidan 13, kräver fortfarande bara ett av tre jobb
högskolekompetens. Samma bild ges i Högskoleverkets rapport
”Arbetsmarknad och högskoleutbildning” från 2003, som
i stället förutspår en brist på personer med
kortare yrkesutbildningar.
Det här innebär
att många av dem som tar examen från svenska lärosäten
i dag kommer att tvingas ta arbeten där de inte får
användning för sina kunskaper. Om och när
arbetsmarknaden väl anpassat sig efter den höga
utbildningsnivån kommer många att stå med en
föråldrad utbildning och en arbetslivserfarenhet som inte
är relevant i sammanhanget.
En
annan följd
av överskottet på akademiker är att det börjat
gå inflation i examina. Allt fler väljer i dag att
komplettera sin utbildning med ytterligare en examen för att ha
större chans på arbetsmarknaden.
Utvecklingen är
knappast förvånande. Tänk er situationen: en
arbetsgivare kan välja mellan två sökande som
uppfyller kompetenskraven. Men en av dem har dessutom studerat
utomlands i ett år, tagit en extra examen och talar tre språk
flytande. Att arbetsgivaren väljer den personen är inte
särskilt märkligt. Men kanske hade båda klarat jobbet
lika bra.
Givetvis ska alla ha
samma möjlighet att studera vidare. Den chansen ska inte vara
beroende av något annat än talang och ambition. Men
utbildning är en stor investering, och om målet är
jämlikhet måste man motverka att värdet av en examen
urholkas i takt med att akademikerna blir fler. För risken finns
att effekten inte alls blir större jämlikhet i samhället,
bara en annan variant av samma orättvisa.
För i samma
takt som allt fler tar en examen, får de informella faktorerna
större betydelse.
En
av dem
är vilket lärosäte man valt att utbilda sig vid. Lunds
universitets rykte är grundmurat och en student som utexamineras
härifrån har troligen större chanser på
arbetsmarknaden en student från Kristianstad Högskola.
Likaså har
Sara från det välbärgade akademikerhemmet antagligen
ekonomiskt stöd hemifrån för att läsa de extra
två eller tre år det tar att skaffa ytterligare en
examen. Att Emma, som är den första i släkten som
läser vidare, skulle ha råd att plugga i fler än de
sex CSN-åren är mindre troligt.
Att
hitta en
lösning på problemet är inte lätt, men en
möjlighet vore att ge arbetsgivarna en verklig möjlighet
att jämföra vad studenterna lär sig på olika
utbildningar.
Redan i dag finns
måldokument som beskriver vad varje utbildning ska innebära,
men allt för sällan följer någon upp vad
studenterna verkligen lärt sig.
Men hjälp kan
komma från oväntat håll. Just nu samarbetar Sverige
med 44 andra länder om att göra den högre utbildningen
jämförbar genom Bolognaprocessen. En viktig del i
samarbetet är att genomföra regelbundna utvärderingar
av utbildningarna. Resultaten ska sedan publiceras offentligt.
Om
systemet fungerar
skulle detta inte bara innebära att arbetsgivarna kunde jämföra
utbildningar. Det skulle dessutom sätta stopp för alla
försök att leva högt på gamla meriter. För
att universitetet skulle kunna behålla sitt goda rykte skulle
det krävas att varje utbildning nådde upp till en
anständig kvalitet. Hellre några bra utbildningar än
många halvdåliga.
Men än så
länge måste du som student själv bedöma hur
mycket tid och pengar dina studier är värda. Det är
viktigt att du tar dig en tankeställare. För det är
inte självklart att de lönar sig.
Anna Palmehag
