Quebec är en franskspråkig ö mitt i det engelsktalande
Nordamerika.
För tio år sedan röstade invånarna så när för
självständighet från Kanada.
Men kampen för ett fritt Quebec fortsätter i det tysta
Lundagård har varit på plats i Montreal.
Utan att riktigt veta varför hoppades fjortonåringarna
Patrick Ranger och Stéphane Paquin på
ett ja den 30 oktober 1995. Men de fick sitta
i tv-sofforna med sina familjer och se siffrorna
vändas mot sig – från att ha legat på 55 procent
timmarna före rösträkningens slut – landade jasidan
på hårfina 49,42 procent. Provinsen Quebec
skulle förbli en del av Kanada.
– Jag känner mig fortfarande besviken, och
kan inte sluta tänka att det handlade om något
slags bedrägeri mot oss, säger Patrick Ranger,
som nu är utexaminerad student från Université
de Sherbrooke i Montreal.
Än i dag, tio år efter folkomröstningen, pendlar
stödet för ett fritt Quebec kring 50 procent i
opinionsundersökningarna. Majoriteten ändras
från månad till månad. Därför gror tvivlet hos
Patrick att frågan den där gången kanske inte
var rätt ställd, att den var för krånglig och krävande,
och att en annan formulering skulle fått
resultatet att tippa över åt andra hållet.
I MONTREAL FINNS fyra universitet, varav två är
fransktalande. Vid samtliga har studenterna rätt
att skriva sina hemtentor och examensprov på
det språk de föredrar. Men de flesta studenter
umgås med personer från sitt eget universitet.
Och relationerna universiteten emellan är inte
helt okomplicerade. Det engelsktalande och anrika
McGill anses till exempel som snobbigt och
amerikanskt, med cheerleaders och stort campusområde.
Det förstärker idén om de dubbla
klyftorna i staden – de mellan välbärgade och
arbetare respektive engelsk- och fransktalande.
En åsikt som hörs bland engelsktalande studenter
är att de som påhejar Quebecs självständighet
”tänker med hjärtat”. Patrick Ranger
säger inte emot.
– Om man ser på historiska kalla fakta över
britternas dödande av Quebecbor blir det så.
I MEDIERNA VISAS med jämna mellanrum nyhetsinslag
som berättar något om tvåspråkighetens
dilemma – och om statusförhållandet mellan
franskan och engelskan. Nyligen blev valkampanjaffischen
för Montreals borgmästare, Gérald
Tremblay, ett hett ämne i lokalmedierna. Klagomål
från allmänheten har lett till att språkvårdsinstitutet
i Quebec nu utreder om Tremblays
slogan – ”Go Montréal” – strider mot de strikta
språklagar som ska skydda franskan.
– Quebec-konflikten är inget folk pratar om
i dag. Jag har själv aldrig känt mig förtryckt av
engelsktalande, så det finns ingen anledning att
vara fientlig mot dem, säger Stéphane Paquin,
som studerat vid Université Laval.
Stéphane talar däremot om att Quebec har en
annan livsstil och en annan ”idé om vad ett samhälle
är” – jämfört med övriga kanadensare. På ett
sätt kan det översättas till socialistiska idéer.
VISSA SOM STÖDJER ett fritt Quebecs vill se
provinsen som en röd klick i ett blått hav. På
1960-talet var denna känsla som synligast, då
den ”tysta revolutionen” ägde rum. Under sju
år genomgick Quebec snabbt många sociala och
politiska förändringar. Bland annat försvagades
inflytandet från den katolska kyrkan. Samtidigt
var det en blodig period i Quebecs självständighetskamp.
Mellan 1963 och 1969 placerade
separtiströrelsen FLQ ut en bomb i snitt var
tionde dag i provinsen. Bland annat sprängdes
börsen i Montreal.
Som allvarligast blev krisen 1969 när FLQ
kidnappade och avrättade Quebecs vice premiärminister
Pierre Laporte. Det fick Kanadas
regering att utlysa undantagstillstånd och
federal militär syntes för en tid på Montreals
gator. Men de allvarliga händelserna ökade
samtidigt stödet för en fredlig kamp för Quebecs
frigörelse.
Elisabeth Diehl och Mikael Arvidsson från
Lunds universitet pluggar just nu i Montreal som
utbytesstudenter. De märker tydligast konflikten
i att den kanadensiska flaggan är så sällsynt.
Annars är konflikten inte så närvarande som de
förväntade sig.
– Den märks mest när människor som jag
träffar hävdar att de är ”québecois” och inte
kanadensare, säger Elisabeth Diehl.
MIKAEL ARVIDSSON förvånas över att människor i
Montreal är så snabba och villiga att byta mellan
franskan och engelskan. I de flesta butiker i
city möts kunden av ett blandat ”salut-hi”, för
att sedan själv kunna bestämma på vilket språk
konversationen ska fortsätta.
Det är annorlunda uppe på ”le plateau” – där
Elisabeth bor och där majoriteten är enbart
fransktalande.
– Man reagerar när man kommer ner till stan
och expediterna plötsligt säger ”next please”.
Men det är en del av charmen med Montreal,
säger hon.
