Efter decennier av litteratur som skildrat livet i samhällets
marginal eller i spillrorna av ett försvunnet folkhem har det
kommit en backlash. Årets hetaste litterära trend är skildringar
från överklassens glamorösa vardag.
Bestsellerromaner som Torbjörn Flygts
Underdog (2001) skildrade arbetarklassens
strävan efter ett bättre liv i ett ännu inte
klasslöst Sverige. Flygt lutade sig mot en
lång och obruten tradition av proletärlitteratur
som började med författare som
Harry Martinsson och Vilhelm Moberg på
1930-talet och som på senare år har upprätthållits
av bland andra Sara Lidman och
Elsie Johansson. Tematiken i den svenska
efterkrigslitteraturen har nästan helt dominerats
av underdogperspektivet.
I den mån elitens liv har skildrats har
det oftast varit moraliserande och kritiskt.
Inifrånskildringar har inte varit undantag.
I diplomatsonen Jan Guillous självbiografiska
Ondskan (1981)
beskrivs överklassen som
ett känslokallt och brutalt
socialt kollektiv. Guillous
polemik är ett exempel på
hur borgerlighetens söner
och döttrar i 68-vänsterns
spår gärna revolterade mot sitt arv.
MEN I ÅR MÄRKS en tydlig skillnad. I populärkulturen
har överklassen varit inne
ett bra tag, med allt från bratsestetiken
som präglat mode och musik till Kanal
5:s livsstilsprogram Dolce Vita. Nu har
trenden också nått skönlitteraturen. Formen
är starkt självupplevd och sträcker
sig från Sigge Eklunds djupt psykologiska
uppgörelse med sin narcissistiske far, tidigare
chefsekonom på SEB och en av Olof
Palmes närmaste män, i romanen Det är
1988 och har precis börjat snöa (Bonniers)
till Denise Rudbergs hedonistiska
Väninnantrilogi (Fischer & Co). Rudbergs
värld består av cocktails, Vuittonväskor
och kindpussar – det är en värld där
problem som inte kan shoppas bort kan
lösas med ståndsmässiga äktenskap.
FÖGA FÖRVÅNANDE har Rudberg jämförts
med Jane Austen, låt vara att parallellen
är lite väl smickrande. Ändå belyser det
en aspekt som är
värd att uppmärksamma:
förhållningssättet
till klass
har genomgått en
förvandling. Borta
är diskursen om den
utsugande eliten – men samtidigt också
glorifieringen av ohämmad lyx och konsumtion
som det uttrycktes i teveserier
som Dallas och Dynasty, eller i Jackie Collins
underhållningsromaner.
Det finns uppenbarligen ett starkt sug
efter litterära skildringar som inte problematiserar
klass på samma sätt som tidigare. Istället blir överklasstillvaron en dekorativ
fond till det personliga dramat.
De gånger jag själv har skrivit något om
min gamla kreolska godsägarsläkt eller
mina barndomserfarenheter från diplomatkretsar
har jag mötts av ett outsinligt
sug efter mer.
Det tycks inte finnas någon gräns
för hur intressant hästpolo och debutantbaler
upplevs idag. Och ju mer
självutlämnande och personligt det
presenteras desto bättre. Det är de intima
erfarenheterna som väcker störst
intresse och som bäst låter sig omvandlas
till litteratur.
DEN SENASTE I RADEN av självbiografiska
överklassromaner är finansmannadottern
Lina Forss Vildängel (Natur och kultur).
Den handlar om en ung överklasstjejs
uppväxt som skilsmässobarn och utspelar
sig växelvis i Stockholm och London
under 70- och 80-talen. Man kan betrakta
den som en elitens motsvarighet till
Underdog.
SAMMA TIDSEPOK frammanas, med tidstypiska
detaljer och populärkulturella
referenser, och i likhet med Torbjörn
Flygt koncentrerar sig Lina Forss på det
intima och vardagliga, på familjelivet,
tonårsångesten, drömmen om lycka.
Moschinoskärp och Hèrmes-sjalar är bara
rekvisitan som skapar atmosfären.
Romankaraktärerna skildras inte som
symboler för ett samhällssystem, utan
som rent mänskliga individer med allmängiltiga
känslor och öden. Klass är
inte längre ett samhällsproblem. Det är
en fråga om identitet.
