Den svenska estradpoesins största ikon Daniel Boyacioglu
är aktuell med både ny diktsamling och en poetisk
popskiva. I november gästar han Lund.
Daniel Boyacioglu debuterade 2003
med diktsamlingen Istället för hiphop.
Det lyriska språket präglades av invandrarförorternas
hybridkultur, med verser
som lånade av hiphopens rytmiska flöden.
Över en natt blev han en sensation
inom spoken word-poesin och har idag
en stjärnstatus som bara överträffas av
Bruno K Öijer.
BOYACIOGLU ÄR EN rastlös poet som ständigt
söker efter nya uttryck. Hela hans
verk kan betraktas som en fortlöpande
mognadsprocess: från de pubertala
ordsvadorna han skrev i tonåren som
huspoet för nättidningen Sourze, via
bokdebuten som blev estradpoesins bibel,
till Haikupunchline, hans tredje och
nyutkomna diktsamling. I den möter
man en seriösare, mer eftertänksam och
för den delen också bittrare Boyacioglu.
Bildspråket är mer förfinat än tidigare
och förebilderna är modernisterna snarare
än rapparna. Här finns en eftertänksamhet
som följer av berömmelsen och
ett sökande efter nya poetiska rötter:
”de små ordens dynamik/ gör de stora
statiska”.
JAG TYCKER MIG märka en distansering
från hiphopkulturen och frågar Daniel
Boyacioglu om han tröttnat på att kallas
för hiphop-poet.
– Skrivandet kontrollerar jag inte, det
blir vad det blir. Men jag är kritisk mot
alla prefix som man sätter på poeter och
författare. Det jag gör är poesi och det
räcker med att säga det, svarar han.
Recensenter och
journalister har
gärna stoppat in
Daniel Boyacioglu
i ”ung och arg-invandrare”-
facket.
Genom att definiera
hans poesi som förortskultur har media
marginaliserat honom från litteraturens
mittfåra, från det etablerade. Att detta är
något som irriterar honom märks tydligt i
många av dikterna i Haikupunchline (Hur
jag än färdas mot eller tar mig till/ med
journalisten avtalad plats/ tar jag mig
från: en verklighet/ till: ett efterblivet
missfoster/).
I DEN NYA diktsamlingen finns mycket
av Boyacioglus karakteristiska spoken
word-stil kvar, men en för honom ny
och minimalistisk
diktform introduceras
också.
– Jag upptäckte
vissa likheter mellan
haikun, som
är en urgammal
och mycket högaktad poesiform, och
punchlinen, som inte har någon förankring
alls i poesin. Genom att förena dessa två har jag uppnått vad jag tycker
är den optimala formen: Haikupunchlinen,
förklarar Daniel Boyacioglu sin
nya stil.
I slutet av oktober släpper han också
skivan No Hit Wonder med tonsatta
dikter, bland annat ur Haikupunchline
och kommer till Lund som förband till
Robin i november.
– Det blir en ny grej, berättar han entusiastiskt.
Jag kommer framförallt att
sjunga material från min kommande
skiva ackompanjerad av gitarr. En form
av uppdaterad visa, kan man säga. Jag
vill kalla det för ett popprojekt.
