Den 17 november fyller samarbetsorganet
Lunds universitets studentkårer tio år.
Organisationen ska försvara lundastudenternas
intressen. Men dess första decennium är fyllt av
interna strider, maktkamper och utträden.
Det började pampigt den där novemberdagen 1995. Studentorkestern Alte Kamereren spelade i snögloppet på universitetstrappan och rektor Boel Flodgren höll tal i aulan. Sedan steg tolv högtidsklädda representanter för studentkårerna fram till podiet och undertecknade ett dokument. Lunds universitets studentkårer (Lus) var bildat.
Kårsplittringen orsaken till bildandet
Lus var en produkt av kårsplittringen 1995, där stora Lunds studentkår delades upp i åtta mindre kårer. Tanken med de nya kårerna var att de skulle arbeta mer lokalt på fakulteterna. Men för att kunna driva gemensamma frågor skapade kårerna ett samarbetsorgan.
Lus arbete mycket viktigt för studenterna – även om verksamheten kan tyckas vara långtifrån deras vardag. Det är Lus som försvarar studenternas intressen gentemot Lunds universitet och kommunerna. Och det är också Lus som ser till att det finns studentrepresentanter i nämnder och styrelser som rör universitetet i stort. För det arbetet betalar studenterna i medlemskårerna elva kronor per termin.
Stridsfrågan gäller makt
Men genom åren har Lus skakats av stora samarbetsproblem. Redan innan organisationen bildats skar sig samarbetet mellan kårerna. Stridsfrågan gällde som så ofta annars – makt. Hur mycket inflytande skulle Lus få, och vad skulle kårerna besluta om själva?
Jacob Branting var en av dem som befann sig i aulan den där dagen. Vid tiden för grundandet var han vice ordförande i såväl gamla Lunds studentkår som nya Lus, och minns maktstriderna mycket väl.
– Dragkampen stod om hur mycket Lus skulle få säga. Det var en stor fajt i början. För de flesta var det självklart att Lus ordförandepar skulle sköta representationen. Men skulle de också få driva politik? Det var mer omdiskuterat, säger han.
Nya organisationen blev svag
Lunds studentkår, som grundades redan 1867, hade under sin långa historia skaffat sig ett stort inflytande över såväl universitetet som regeringen. Den nya organisationen fick en svagare ställning. Allt för svag, menar Jacob Branting.
– Resultatet blev att Lus i praktiken inte hade någon nationell och internationell utbildningsbevakning, samtidigt som kårerna var relativt osynliga. Studenterna blev inte speciellt starka mot universitetet, säger han.
Men hans åsikter delades inte av alla. En rad kårer tyckte tvärtom att Lus växte sig allt för starkt. Redan till organisationens ettårskalas hade Juridiska föreningen, Teknologkåren och Medicinska föreningen lämnat in utträdesansökningar i protest.
– Lus agerar mer som en kår istället för att vara ett samarbetsorgan. Man bör se till minsta gemensamma nämnare i stället för att ta majoritetsbeslut om vad man skall tycka, förklarade medicinarnas dåvarande ordförande Martin Ugander för Lundagård i januari 1997.
Skyttegravarna hade grävts djupa
Fast efter lite vapenskrammel valde de tre föreningarna att stanna kvar i Lus. Den gången. Men den eviga tvistefrågan kring Lus roll hade slagits fast – och skyttegravarna hade grävts djupa.
Strax efter millennieskiftet ilsknade programkårerna till på Lus igen.
– Vi inom Juridiska föreningen tycker att det är kårerna som ska ha makten, sa ordförande Claes Svegfors till Lundagård i november 2000.
Denna gång gjorde de verklighet av sina hot. I stället bildade teknologernas, medicinarnas, juristernas och ekonomernas kårer ett eget samarbetsorgan: Lok – Lunds obundna kårsamarbete.
Tillsammans försökte de skapa den smala organisation de alltid önskat. Lok drev endast frågor där medlemmarna var överens, och ordförandeskapet roterade mellan kårerna. Det fanns bara ett problem – ingen lyssnade på dem.
Universitetet lyssnar endast på Lus
I sitt traditionsenliga tal på första maj tog rektor Boel Flodgren 2001 upp splittringen i kårvärlden. Hon uppmanade kårerna att ena sig.
– Ni måste själva ta ansvar för vem som ska representera er i universitetsstyrelsen. Utan aktiva studenter inget bra universitet, sa hon, bland blommande magnolior i Lundagård.
I förhandlingarna med kårerna var hon tydlig. Lunds universitet har bara en samtalspartner
– Lus.
Det innebär paradoxalt nog att Lus har universitetet att tacka för en stor del av sin makt. Om en kår lämnar organisationen stängs samtidigt dörren till rektorns kansli.
Så, efter vissa stadgeändringar, var Lok-kårerna tillbaka i Lus igen i början av 2002, efter endast ett halvår ute i kylan.
Strid om medlen
Stridsfrågan som orsakat konflikterna är densamma än idag. Åsiktsskillnaderna gäller konstigt nog inte själva målet: utbildningspolitiken. Kårerna är tvärtom rörande överens i många frågor. I stället har de två sidorna stridit om medlen: hur Lus ska vara organiserat.
På den ena sidan står kårer som företräder programstudenter. De vill släppa så lite makt som möjligt till Lus. På den andra står kårer som företräder fria kursstudenter, till exempel Samhällsvetarkåren och Humanistkåren. De vill se ett så starkt Lus som möjligt.
Ett konkret resultat av maktkampen är de hyllmetrar av organisationsutredningar som gjorts genom åren. Carin Brenner skrattar lätt när utredningarna kommer på tal. Hon var vice ordförande för Lus 2002/03 och ordförande läsåret efter. Kanske är hon den person som har mest erfarenhet av organisationen. Hon gissar att Lus har gjort fler än tio organisationsutredningar. Det vill säga fler än en per år.
– Jag förstår om en vanlig student uppfattar det som extremt navelskåderi, att det enda Lus diskuterar är sin egen organisation, säger hon.
Men Carin Brenner menar ändå att bråken har varit utvecklande för Lus, de har gjort organisationen mer stabil, anser hon. Lus har trots allt vunnit en rad segrar under åren. Numer får ordföranden vara med vid bordet när fakulteternas mäktiga dekaner träffas informellt. Och under Brenners ordförandeskap kunde Lus för första gången redovisa kompletta bokslut för organisationens ekonomi, vilket stärkte förtroendet för verksamheten.
Teknologkåren kan driva Lus frågor på egen hand
För Teknologkåren blev sejouren i Lus inte mer än en hastig slalomsväng in och ut ur organisationen. I november 2003 beslöt de sig för att gå ur igen.
Kåren står fortfarande utanför samarbetet. Med sina runt 7 500 medlemmar företräder de nästan en fjärdedel av Lunds studenter.
Teknologkåren har goda förbindelser med näringslivet, vilket de har lyckats omsätta i pengar. Medan merparten av Lunds kårer får nöja sig med två heltidsarvoderade representanter har teknologkåren råd att avlöna sju personer i sitt eget kårhus. Kårens egen styrka är en förklaring till deras kritik av Lus, det medger deras företrädare. Teknologkåren har resurser att på egen hand driva frågor som andra kårer måste ta hjälp av Lus för att klara.
Odemokratiskt menar Teknologkåren
Men utanförskaået har ändå ett högt pris för teknologstudenterna. Det är till exempel Lus som väljer studentrepresentanterna till universitetsstyrelsen, universitetets högsta beslutande organ.
– Jag tycker att det är orimligt. Enligt högskoleförordningen är det kårerna som ska utse representanter till styrelsen. Men Lus är ingen kår. Demokratin är satt ur spel, säger ordförande Peter Larsson, som inte tror att kåren kommer att gå med i Lus igen under de närmaste åren.
Lus blir mer kraftfullt
Under tiden som Teknologkåren stått utanför har Lus å sin sida utvecklats. I våras tillsatte organisationen en heltidsarvoderad person enbart för att göra en utredning om Bolognaprocessen. Och i höst arbetar en person på heltid med att utreda situationen för studenter med barn.
Särskilda utredare är någonting nytt för Lus – och det betyder att organisationen kan agera mer kraftfullt i de frågorna.
Det finns också tecken på att de tidigare frostiga relationerna mellan program- och kurskårer har tinat upp.
– Blockpolitiken har släppt. Förra läsåret gick det inte att förutspå resultaten i omröstningarna, säger Lus nuvarande ordförande Elisabet Månsson.
Men organisationen tar samtidigt skada av att Teknologkåren står utanför. Rösten blir svagare när Lus inte samlar alla studenter vid Lunds universitet, även om Elisabet Månsson menar att hon för hela studentkollektivets talan.
Och de interna bråken inom organisationen försämrar studenternas inflytande.
– Ja, om kårerna väljer att dividera om organisationsformer så blir det mindre tid att driva utbildningspolitik. Det är självklart, säger Elisabet
Månsson.
Faktum kvarstår, tio år efter bildandet har kårerna fortfarande inte enats om vad man vill ha Lus till.
