”Vi
smäller upp andras pengar och vi tycker det är skitkul”. Studenterna
i Lundapyrot söker efter adrenalinkickar i en värld fylld av bomber,
krut och eldklot.
De blir aldrig
för gamla för smällare.
Ett snapsglas med krut räcker för att ge bomben en
höjd på 100 meter innan den smäller. När
separationsladdningen sedan exploderar blir effekten mycket större.
Lundapyrot kallar det för old school pyrotradition.
– Räcker det här?
Klockan är strax före sju på kvällen.
Viktor Berndtsson sitter i ett partytält fyllt med krut,
brandsläckare, tårtbomber och stubintrådar. I vart och ett av
stålrören han har framför sig mäter han upp fyra
centiliter krut.
Bakom röda och vita avspärrningsband på
kullen mellan Kårhuset och V-huset på LTH står ett gäng
hemmasnickrade avfyrningsramper och en hel lastpall full med bomber.
Studenterna i LTH-föreningen Lundapyrot har fullt upp.
De ska placera ut pjäser, installera stubinfördröjare och dra
el. Dessutom ska de ställa in den brinnande logotyp som beställts av
det jubilerande företag som de ska smälla för i kväll.
Beräknad avfyrningstid: 22.30.
Förhållandena är miserabla. Stundtals regnar
det lika mycket som på film. Fyra man står tätt, tätt och
försöker hålla sig torra i partytältet. Under en stor
presenning ett par meter bort sitter två killar och jobbar med att
hålla ett bombbatteri borta från vattnet. Vindbyarna
försöker gång på gång att blåsa sönder
tältet.
Lundapyrot anordnar ett tiotal skjutningar per år
för företag, på sittningar och på baler. Det är till
exempel pyrot som fixar nyårsfyrverkeriet vid tolvslaget i
Lundagård. Men vanligast är att företag beställer
fyrverkeriarrangemang.
– Vi smäller upp andras pengar och vi tycker det
är skitkul, säger föreningens ordförande, Daniel
Martinsson.
Han har varit med i föreningen sedan 2001, beskriver
tiden med Lundapyrot som det bästa han gjort och förklarar njutningen
med skjutandet i två steg.
– Den första adrenalinkicken kommer när du
tänder på. Den andra kicken kommer när du hör publikens
jubel efteråt.
De flesta av föreningens medlemmar läser eller har
läst på LTH. Men det finns undantag. Marie Jansdotter pluggar
ekonomi. Hon är en av föreningens två tjejer.
– Alla som är med har någon form av
sprängarbakgrund. Jag har till exempel hållit på med skytte
sedan när jag var liten, säger hon.
För många är studentengagemanget också
en väg in i pyroteknikens krutdoftande värld. Det finns runt tio
företag som jobbar med pyroteknik på heltid i Sverige. Men det finns
ingen utbildning att gå eller något körkort att söka
för fyrverkerier. Vill man lära sig pyroteknik, och dessutom få
det nödvändiga kontaktnätet med polis och
fyrverkerileverantörer finns det bara en egentlig väg: de ideella
studentföreningarna.
– De flesta som sysslar med pyroteknik i Sverige
började i en studentförening, säger Daniel Martinsson.
Lundapyrots leverantör av fyrverkerier, ”en herre
med stora uppdrag i Malmötrakten” har sitt ursprung vid pyrot vid
Chalmers.
I dag är han fullblodsproffs och har bland annat
tävlat i fyrverkerier i tyska Hannover.
en kinapuff innehåller endast 0,8 gram krut men har
ändå sprängkraft nog att trasa sönder en hand. Lundapyrot
rör sig med betydligt större kvantiteter (merparten av pjäserna
man ska bränna av under kvällen finns inte ens att köpa för
privatpersoner) men man har ändå varit förskonade från
både avsmällda fingrar och ögonskador.
Så övar man noggrant inför varje skjutning
också.
– Närma er inte tårtan när ni väl
bestämt er för att gå därifrån.
Klockan har nästan hunnit bli 22. Martin Jerling
går igenom säkerhetsprocedurerna.
Det är första gången för Viktor
Gillander och Markus Berndtsson. De bär pyrots traditionsenliga
avfyrningsdress: blåa overaller och orangea bygghjälmar med
hörselskydd. Skjutledaren Anil Dey bär skyddsglasögon av plast
och pekar med hela handen.
– Salut pang! Tårta pang! Nu puttrar det
här borta!
Merparten av pjäserna ska Anil Dey fyra av via
eltändare från ett manöverbord, resterande ska Viktor
Gillander, Markus Berndtsson och Marie Jansdotter tända manuellt.
Reträttplaner planeras.
– Du har en bombtårta där, och romljusen
här. Du har egentligen bara en praktisk väg att gå tillbaka,
säger Dey.
– Huvudet är alltid det som ska vara längst
bort från pjäserna, säger Martin Jerling.
Rookiesarna nickar sammanbitet.
– Det är en jävla känsla första
gången, säger Martin Jerling.
22.46: två kraftiga smällar. Saluterna har
väntad effekt. Minglarna på den lilla uteplatsen utanför
kårhuset tystnar tvärt och tittar mot himlen.
Projektiler tjuter upp i luften och trots att namnet Rainbow
Warrior låter som ett fredligt Greenpeaceskepp, spränger
bombtårtan stora hål i den svarta luften med över hundra
blixtsnabba skott i olika färger.
Det ringer och det är svårt att se kullen i
dimman femtio meter bort. Fyrverkeridansen som Viktor Gillander, Markus
Berndtsson och Marie Jansdotter utför med brinnande tändbloss i
händerna syns knappt.
Miniöversvämningen som försökt ta
kontroll över Lund under kvällen har försvunnit men blött
krut gör att Anil Deys kombinationer inte är helt synkade. Efter den
kraftiga avslutningen i vita explosioner byts smällarna ut mot
applåder och busvisslingar. Anil Dey kan vara nöjd.
Det är ett blött, men speedat
sprängargäng som pratar fort om skjutningen på kullen
efteråt. Timmar av förberedelse i ösregn och blåst,
så är allt över på bara ett par minuter. Viktor Gillander
har för första gången varit inne i pudelns kärna. Hans
ögon är blanka. Var det verkligen värt allt slit?
– Ja.
Det är svårt att avgöra om han har blivit
temporärt döv efter alla smällar eller om han är tagen.
Himlen är svart igen efter att ha badat i ljus.
Det är kallt, men Lundapyrot fryser inte. Martin
Jerling skyller på adrenalinet.
– Efteråt är det omöjligt att
känna av kylan. Man är alldeles för uppspelt.
