Nationernas
gourmetsittningar blir allt populärare. Ryktbarast är Wermlands som
varje månad slår upp dörrarna för Bon moments
sjurättersmiddag.
Lundagård
provsmakade och njöt.
Sedan Wermlands nation knöt den erfarne kocken Henrik
Kristensson till sig har de snabbt fått rykte om sig att ha den
bästa gourmetrestaurangen bland nationerna. Nyfiken på hur det
förhåller sig besökte jag Bon moments i slutet av november.
Wermlands ovanligt sunkiga och kalla lokal fick mig genast
att önska att jag beställt en whisky i stället för en Dry
martini till fördrink. Snabbt serverades vi anklever med portvinskokt
fikon och även om paté aldrig är särskilt originellt
fyller den utmärkt sitt syfte: att öppna smaklökarna.
Väl till bords inleds middagen med en dilammscarpaccio
med getostbrûlée. Jag är lite tveksam till kombinationen
carpaccio och brûlée och tycker nog att lammet hade lite väl mycket
tuggmotstånd, men var för sig fungerade anrättningarna
utmärkt. Särskilt lyckat var valet av vin, en Tempranillo från
2001.
Kvaliteten på en bättre restaurang mäts inte
bara efter hur den tillagar sin meny, utan även på hur den hanterar
speciella behov i sista minuten. Jag påpekade således för
vår servitris att jag är allergisk mot fisk. Det utgjorde inga
problem och i stället för sejfilé med hummerskum serverades
jag frasigt inbakad aubergine med krispiga sockerärter och en krämig
risotto på höstsvampar. En enkel, men välkomponerad rätt.
Apelsinsoppan som följde var en otäck liten sak.
Apelsin med stjärnanis smakar hostmedicin. Denna mellanrätts
ändamål är enbart att rensa gommen inför köttet, men
jag skulle vilja slå ett slag för gammal hederlig sorbet. Det
överträffar alltid hostmedicin.
Som sig bör var den största ansträngningen
nedlagd på huvudrätten. En citrusbrässerad kyckling ballotine
med hemlagad korv samt crème på potatis och parmesan. Till det en
sötad rödvinssås. Att servera korv i en gourmetmeny är
ovanligt djärvt – och i det här fallet ett rent lyckoslag. Den
fina timjanskryddade färsen gifter sig väl med såsens
sötma. Kycklingen saknar den utlovade citrustonen och är lite
väl fet, men lämnar i övrigt inget att önska. Imponerande
är även att köket lyckats presentera en robust och lantlig
rätt som denna på ett estetiskt raffinerat vis.
Desserterna var dessvärre inte lika omtumlande. Det
osyrade brödet som serverades med en bit Berger och vaniljkokt
fänkål var segt som en lädersula. Och proseccon var riktigt
avslagen. Jag tog tillfället i akt att pröva personalens
tålamod ytterligare och bad om ännu ett glas. Det gick till en
början inte för sig, men utan vidare tjat återkom vinkyparen
efter en stund och hällde upp en frisk och sprudlande prosecco.
Guldstjärna i kanten.
En kväll på Bon moments är väl
spenderad, särskilt för dem som inte vanligen går ut för
att äta på bättre restauranger. Det är prisvärt och
omsorgsfullt. Men under vinterhalvåret rekommenderas en varm tröja
eller kofta snarare än tunna finkläder.
