Kriminalvården prioriterar snarare säkerhet framför utbildning, skriver Ricard A. R. Nilsson, som själv studerat på tre svenska anstalter.
I Lundagård nummer 10/05 skriver kriminalvårdsstyrelsens pressekreterare att kriminalvården visst satsar på utbildning. Den bild som målas upp ger som vanligt sken av ett väl fungerande system med många bra idéer och storslagna planer inför framtiden. Men hur överenstämmer detta med verkligheten och hur kommer det i realiteten att utvecklas?
Ser man till vad kriminalvården de senaste åren ansett viktigast så är det väl knappast någon som har missat att det är säkerheten som var och fortfarande är prioritet nummer ett. Lägg där till min egen erfarenhet av studier från anstalterna Kumla, Hall och Tidaholm så kan jag tveklöst säga att studier inte ligger högt upp på agendan.
Ett exempel av många, som tydligt visar att man bör ta kriminalvårdens löften om förbättrade studier med en nypa salt, är vad som skedde med den specialinriktade studieavdelning som tidigare fanns vid anstalten Tidaholm. Jag satt vid avdelning L1 under sex månader. Alla intagna var där studiemotiverade samtidigt som avdelningens regelverk samt utrustning var anpassade för studier. Kriminalvården tog även på regelbunden basis dit besökare för att visa sin ”flaggskeppsavdelning”.
Men trots flera års väl fungerande studieverksamhet så beslutade kriminalvårdsstyrelsen att studieavdelning L1 skulle stängas och dess inriktning ändras från studier till skydd. Vid årsskiftet 2003/04 tvingades jag samt de andra som var placerade där att flytta och ett nytt klientel i behov av skydd tog våra platser.
Kontentan är att enkom för att kriminalvårdsstyrelsen i ett debattinlägg kan hänvisa till forskningsresultat som visar ett otal fördelar med studier samt att man lovar guld och gröna skogar, så innebär inte detta att man tänker prioritera studier för landets intagna.
Ricard A. R. Nilsson
Ordförande Förtroenderådens Riksorganisation
Fil. mag. sociologi och intagen vid kumlaanstalten
