I sin ledare ”Kris i förkunskaper” i förra numret av Lundagård angriper Patrik Kronqvist dagens resurstilldelningssystem utifrån argumentet att det leder till att institutionerna sänker sina krav på studenterna för att bättra på ekonomin.
I dagens resurstilldelningssystem fördelas pengar dels för hur många studenter som antas och dels på hur många som klara sina poäng. Det Kronqvist argumenterar för är att en betydande del av tilldelningen borde ges som grundersättning utan krav på vare sig antalet studenter eller på att dessa studenter ska klara av sina studier. Detta menar han skulle leda till en kvalitetshöjning av utbildningen eftersom universitetet inte skulle uppmuntras till att sänka kraven på studenterna för att bättra på ekonomin.
Enligt mig är vare sig kravet på antalet studenter, även kallat produktionskravet, eller kravet på att studenterna ska ta sina poäng, det så kallade prestationskravet, av ondo. Prestationskravet kan ses som ett incitament för universitetet att se till att studenterna klarar sina studier, ett slags skydd för studenterna, en garanti att universitetet inte bara skiter i oss när vi väl är antagna. Produktionskravet, å sin sida, är vad som garanterar att vi faktiskt har tillgång till den högre utbildningen. Högre utbildning ska inte vara ett privilegium förbehållet en liten utvald elit och för att garantera tillgången krävs det någon form av incitament för högskolorna att anta studenter.
Tycker jag då att allt är frid och fröjd? Nej, verkligen inte, men problemet är inte hur den högre utbildningen finansieras, utan snarare att den inte finansieras tillräckligt väl. Dagens prislappar baseras på historiska uppfattningar om kostnaderna för att bedriva olika sorters undervisning. De är inte förankrade i dagens undervisningsformer eller kvalitetstänkande, och inte heller i faktiska undersökningar av hur mycket resurser som krävs för att bedriva en högkvalitativ utbildning i dagens Sverige. Det är detta som i kombination med prestationskravet ligger till grund för den kvalitetssänkning som Kronqvist talar om – inte prestationskravet i sig. Om det istället gavs tillräckliga resurser för att garantera studenterna de lärarledda timmar och det stöd de behöver för att ta sina poäng trots en hög nivå skulle ingen vare sig vilja eller behöva sänka kraven för att bättra på ekonomin.
Den kvalitetshöjning Kronqvist efterlyser uppnår vi i min mening istället bäst genom att utbildningens kvalitet systematiskt kontrolleras och följs upp – både genom universitetets egna kvalitetssäkringssystem och genom nationella och internationella kontroller och jämförelser. Med resurstilldelningssystemet som en morot till att hjälpa studenterna att klara sina poäng och ett kvalitetssäkringssystem som inte godkänner kurser som inte håller måttet, och som förutsätter att tillräckligt med pengar är nödvändigt för att faktiskt kunna bedriva kvalitativ och pedagogisk undervisning, som en piska, tror Lunds universitets studentkårer att kvaliteten i högskolan kan höjas markant.
Elisabet Månsson
Ordförande LUS
